Usch tyckte det var hemskt att fylla i papperen, konstigt jag hade en sån aversion mot att skilja mig, ville verkligen inte. Och nu när det är gjort och han tvingade mig till det så ja då är det som det är och det är inte så farligt. Inget hände liksom... Livet tuffar på som vanligt, hoppas han är nöjd med sitt beslut i alla fall
Allt är naturligtvis individuellt - men om jag går till mig själv så har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen att allt måste få ta sin tid. Man kan inte forcera utveckling, det gäller att ta små små steg. Den absolut värsta känslostormen har förvisso lagt sig, men varta hålet är fortfarande en realitet för mig. Nu är jag i det läget att jag snart skall flytta och lämna mitt hem som varit mitt i över 25 år. Det är klart att jag åker i svarta hålet då! I mångt och mycket liknar "separationen" från huset/hemmet separationen från mitt x. Dessutom är det ett år sedan allt hände. Det har gått oerhört fort och extremt långsamt på samma gång, märklig känsla. Det går alltså upp och det går ner men inte med samma tempo längre.
Längtar efter att verkligen må bra igen och det kommer säkert även om jag just nu känner både ilska, hat, stor sorg och en märklig tomhet.
Såg honom häromdagen på stan, han såg inte mig. Kände ett sting i hjärttrakten. Samtidigt ligger barnen i influensa och jag har det rätt tungt på nätterna med spring med alvedon nässpray vattenglas och näsdukar till sjuksängarna. Funderade en natt på om jag hade velat ha honom här då - och vet ni, svaret blev nej. Jag vill inte ha honom bredvid mig, han har inget att tillföra mig längre Känns konstigt och tomt - och sorgligt.
KRAM
Ingela
Usch, morgnarna är inte roliga!! Vissa morgnar känns det lättare att kliva upp men andra dagar känns det bara tungt.... Trött, ångest och oro...... Idag var jag förbannad när jag vaknade också!
Lättar dessa demoner så småningom?
Känner mig arg! Arg och less! Uttråkad dessutom.
Kan väl se det som lite positivt att jag känner mig uttråkad - då VILL jag ju i alla fall göra nåt. Göra något kul! Men vad är kul då? Hur kul är det att titta på TV? Hur kul är det att sitta vid datorn? Boooooooooring........ Nä, jag vill ha roligt! Fylla mitt liv med positiva och roliga saker.
Byta arbete kanske - det ger mig inte särskilt mycket. Jag vill jobba med något kreativt!
Ja, visst har det varit ett konstigt år. Ett år som har försvunnit. Ilska men ändå tomhet inombords just nu. Springer på nätterna jag med med sjuka barn. Och bryr mig inte om att han inte finns brevid. Sen är det bra att känna att man VILL göra något annat. Då är man en liten bit på väg tror jag. Kommer ihåg strax före nyår när jag var så ledsen på mig själv och på att gråta. Något hände. Jag gråter men inte lika länge och mycket. Små,små steg var det.
Jag sprang varannan timme med magsjuk hund dygnet runt i tre dygn före helgen.....Tre dagar utan sömn var INTE bra för mig! Det hänger efter fortfarande. Jag går på rent adrenalin om jag inte får sova och det tar tid innan det lägger sig verkar det som. Känner mig sååååå trött!
"Du vill för mycket", sa kuratorn åt mig igår. "Du missar som steg du tagit". Ja, kan nog vara så. Jag vill ta jättekliv på en gång.
Jodå, så småningom avtar demonerna (demonen?) i både styrka och frekvens, för att slutligen försvinna. Någon gång när man är svag kan den dyka upp lite grann, men motas bort lättare. Jag fick tipset att inte ligga kvar i sängen när den kom på natten utan skulle gå upp ocn se på TV, så att sängen inte blir en symbol för att man inte kan sova. Demonen är borta sedan länge. Kan vara svårt att hitta på något kul då kroppen egentligen skriker efter lugn, ro och återhämtning. Små steg... /PB
Ingela, visst är det konstigt? hur kan någon som man har mått så dåligt över att förlora degraderas till "jag såg honom på stan men kände ingenting, han kan inte tillföra något längre"? Är människan funtad sån? Jag tycker det är rätt fascinerande, är det något slags försvar? Eller är det så enkelt att en person kan bara göra illa en i en viss mängd eller i en viss tid och sen är det godnatt för man tar inte hur mycket som helst?
Jag har ju lite samma känsla, börjar bli trött på honom och ser honom i ett helt annat perspektiv just nu, de rosa glasögonen är undanlagda troligtvis forever
Kuratorn sa igår att jag skulle behöva gråta varje dag.... Hur jobbigt är inte det?!
Man får tycka att allt känns jobbigt va? Att det känns tungt...
Japp Disab det får man. Livet är inte som facebook där allting är så jävla gulligt hela tiden. Livet har en massa andra sidor och om man inte bejakar dem och hanterar dem lär man aldrig kunna känna sig tillfreds inombords, inte ens på sikt. Vi som ser livet i en lite större helhet har en större möjlighet till att känna lust och framåtanda - iallafall i framtiden och kanske en ganska snar framtid!
Finns på saxoman66@gmail.com
Behörigheter för att posta
LinkBack URL
About LinkBacks
Svara med citat