Hatar att må så här

[lisbeth3]

Hej Blåklint!
Visst är det svårt när man måste ta hela ansvaret för barnen. I mitt andra äktenskap (det som nu är slut) blev det också en mycket hastig förändring för barnen. Från den ena dagen till den andra så fick de en ny "inneboende". Tror att man måste lyssna mycket på barnen i en sådan situation. Deras önskan måste få råda tills de en vacker dag eventuellt kan acceptera den nya familjen pappan har skaffat.
Sköt om dig, tänk lite på dig själv också, måna om dig!!!
Kramar från Lisbeth

[Blåklint]

Tack Bright light 

Ibland undrar jag nog om jag med mitt sätt att vara ändå påverkar barnen så de tycker att de inte kan besöka sitt forna hem. Eftersom x:et reste väldigt mycket så har det för det mesta under deras uppväxt varit jag och barnen som hållit ihop. Vi har förstås i o m detta en mycket tät sammanhållning. Bara genom mitt sätt att röra på mig kan de se om jag mår dåligt. Ibland är jag inte ens medveten om att jag skickar ut sådana signaler förrän barnen frågar hur jag mår.

Fast å andra sidan är man väl inte mer än människa hur som helst. Så länge jag inte med vilje motarbetar att barnen har umgänge med sin far så må det väl vara hänt. Å andra sidan tror jag ungarna skulle tycka att det var helt fel om jag inte visade alls att jag var ledsen. Jag pratar inte skit om deras pappa och hans nya inför dem. Men jag säger inte emot heller då de själva uttrycker sig mindre vackert om x:ets nya... 

[Bright light]

Blåklint, jag tycker du är så klok i det här. Att du försöker underlätta barnens kontakt med deras far, trots situationen. Förstår ju att det inte är lätt och att många känslor kommer i svall.
Bra också att barnen har möjlighet att bestämma själva hur dessa träffar ska ske, i och med att de inte vill hem till pappan. 
Tur att dina barn har en så bra och omtänksam mamma. Många kramar till dig!

[Blåklint]

Dottern har farit med x:et och sin kusin och simma idag. Jag unnar barnen och x:et all tid de kan få tillsammans. Sonen hade inte sett sin far på över en månad. Senaste vecka så fick x:et köra honom hem från ett fritidsintresse, så lite dialog har de börjat ha igen.

Barnen vägrar fortfarande blankt att fara till sitt forna hem. Jag frågar dem ibland om de inte tror att de skulle må bättre om de kunde fara. Jag får samma svar varje gång. De säger att två objudna gäster lever i deras hem, dvs x:ets nya och hennes lille son. Svårt att veta hur man skall ställa sig till det. På det här viset så blir ju samvaron med pappan mycket begränsad. Orsaken är ju att x:et och hans nya hade för bråttom. Barnen borde ha fått vänja sig med skilsmässan innan den nya försökte prånglas på dem. Barnen är också så stora så de vet exakt vad det handlar om. De är heller inga små kollin som man kan föra hit och dit som man vill, utan har egna bestämda åsikter.

[mamma mu]

Känner igen mig..mår sämre nu också..har tänkt mycket på sommaren. Känns som om jag inte alls vill att det skall bli sommar. Vad skall jag vänta på? Semester för mig själv, hur skoj är det? Suck och igen en stor suck!

[Blåklint]

Mår skit just nu. Det som mest fattas mig är självkänsla och självförtroende. Har kanske aldrig haft för mycket av den biten, men nu är det verkligen botten. Tycker att jag inte klarar av någon tankeverksamhet alls. Älskar egentligen årstidernas växlingar och att följa med vad som händer i naturen. Nu känns det som att mörkret är min vän. Ljuset som kommer visar ju att livet går vidare, men då man mår som jag gjort idag så känns det som ett hån.

Tanken på sommaren och semestern gör att det knyter sig i magen. Vi brukar ju alltid åka på semesterresa hela familjen. Ungarna har dessutom sina födelsedagar på sommaren.

Alla tankar som malar gör att jag nu igen har en period då jag sover sämre. Kan vakna halv tre på natten och inte kunna somna om. Blir det inte bättre hamnar jag nog att ta till sömnpillren igen. Annars blir jag farlig både för mig själv och för andra.

Kravlar vidare mot okänd framtid.

[Blåklint]

Idag hade sonen och jag världens gräl om hur han sköter sitt skolarbete. Känns för jävligt att vara ensam om att ta alla dispyter medan x:et lever sitt gullipluttinuttliv med nya kvinnan och hennes son. Kommer för det mesta väldigt bra överens med ungarna, men sonen är ju 14 år och tror att han kan och vet allt. Just i kväll hade hans morsa ju Alzheimer, ADHD och alla möjliga andra bokstavskombinationer han kunde komma på.

Vägrar dock att låta barnen få som de vill "bara" för att de är skilsmässobarn. Jag håller nog ihop någorlunda ännu och orkar stå emot då de säger att "Alla andra får, men inte jag". Att vara ensam om detta är ju inget jag velat. Känns tungt att inte ha någon att bolla problem med då det gäller ungarna.

Skitliv! Var inte så här jag ville ha det.

[lisbeth3]

Tiden har så stor betydelse hur man kommer att må, men det kan man ju aldrig förstå känslomässigt i förväg. I vilket fall, du kommer att gå igenom detta, du kommer att klara av det och du kommer att vinna något på det. Så... fortsätt kämpa... det kommer att bli bättre.
Kram Lisbeth

[Blåklint]

Ja, det värsta tror jag nog ändå är över. Samma ångest som jag kände då jag vandrade ensam och förtvivlad på en mörk skogsväg i höstas tror jag ingen bodelning i världen kan förorsaka. Fast vi så skulle processa i flera år.

Fast dåligt kommer man säkert att må. Speciellt svårt är det ju att se då barnen lider. Undrar hur många gånger man kommer att tänka: "Ha skiten bara jag slipper eländet"?

[lisbeth3]

Jaa du Blåklint, det är en tuff tid du har framför dig, bra att du har sömntabletter (och en pålitlig advokat!). Det svåraste har du nog ändå redan gått igenom. Man får unna sig lite extra när livet inte längre går på räls.
Kramar från Lisbeth

[Blåklint]

Så var det gjort då...

Idag gick betänketiden ut. Nu har jag skickat in ansökan. Han började, men jag avslutar det hela. Lätt var det inte, men fanns inga andra alternativ. En ny kvinna sover i min säng. De kunde inte vänta tills vi inte var gifta mera innan hon flyttade in. Inte ens med tanke på barnen. En sån man har ingen plats i mitt liv. Kommer nog att fälla många tårar ännu, har lång väg att gå. Nu har jag i alla fall sagt ifrån. Vill han inte ha mig, då vill jag inte ha honom heller!

Får nog förnya receptet med sömnmedicin. Bodelningen är på gång. Även detta på mitt initiativ. Har egen advokat. X:et är en smart affärsman, han kommer nog inte att ge mig min del utan kamp. Vi har inget äktenskapsförord. Skönt att ha en advokat som jag tycker det funkat bra med hittills.

[lisbeth3]

Det finns inga regler för hur länge det ska gå emellan en skilsmässa och en ny vän, vi är så olika. Bara man är ärlig och uppriktig så behöver man inte vara rädd att såra. Skulle gärna ha en man igen men det är så sabla svårt med tilliten. Har svårt att tända helt enkelt så just jag behöver säkert lång tid. Kanske träffar jag aldrig mer någon att våga älska. Det gör mig lite sorgsen men jag har mycket annat att glädja mig åt.
Så var glad att du har hittat någon som ger dig värme, förståelse och kärleksfulla meddelanden. Det behövs när man är vingklipt.
Lisbeth

[Blåklint]

Har chattat med min vän som jag var på dejt med för en tid sedan. Har inte hunnit/velat träffa honom igen sedan förra gången. Har varit mycket att stå i med barnen och allting runt deras välmående.

Men vännen står kvar. Ibland har vi kontakt via sms, ibland via dator. Måste erkänna att jag blir alldeles varm av att någon som inte känner mig särskilt väl säger att han ser fram emot den dag vi kan träffas igen. Han pushar inte, utan finns där som ett bollplank. Han har egna bekymmer också som han kan ventilera med mig. Det känns skönt att någon är snäll mot en. Någon som inte är ens släkt eller bekantskap från förr, utan som ser mig också för att jag är kvinna. Vem vill inte bli sedd och längtad efter? Kan ibland bli helt gråtfärdig av att han verkar ha förmåga att skicka snälla meddelanden då jag som bäst behöver dem. Han är diskret men han finns där.

Samtidigt får jag dåligt samvete. Tänk om jag sårar en så fin människa i slutänden för att jag själv just nu är svältfödd på manlig uppmärksamhet. Vet ju också alltför väl att man inte skall rusa in i något förhållande alltför snabbt, utan försöka finna sig själv först. Har också uttryckt sådan oro åt honom, men det verkar inte skrämma honom. Han bara finns där då jag bäst behöver honom. En lugn och trygg klippa i en värld som rasat. Kommer i vilket fall som helst att vara honom evigt tacksam för att han finns.

[lisbeth3]

Åh lilla Blåklinten, det är så svårt och trösten jag kan ge är så liten. Men bra att du inte tillåter folk att använda dig som en avlastare för sina små bekymmer. Ditt bekymmer är enormt, ett riktigt trauma och det tar tid. Berg -och-dalbana är ett av de tydligaste kännetecknen. Man får försöka berätta så gott det går hur det känns så kanske människor runt om kan ge lite stöd (särskilt om man kan konkretisera det, ett lyssnande öra, en klapp på kinden... ja du vet). Ett och ett halvt år har gått för mig, min kompis skilde sig för sju år sedan, ingen av oss har kommit över det men man får ta ett ögonblick i sänder, som du säkert redan vet och visst blir det bättre. Själv har jag faktiskt blivit mer ödmjuk, en viktig förändring som är värdefullt i livet.
Kramar Lisbeth

[mamma mu]

Bravo Blåklint! Önskar jag också skulle kunna säga helt från hjärtat att jag inte vill ha honom. Tyvärr kan jag inte det ännu. Det är säkert för att vi har så mycket kontakt ännu men jag har ju valt det själv såå..det drar väl ut på allt. Allt blir ju nog bättre och han finns inte i mina tankar hela tiden mera och det är redan ett stort steg..