Barnen som prio ett

[Lucky Luke]

Har själv funderat i de här tankarna...inte för att jag är där än, men att jag vet(hoppas) att den dagen kommer.
Under hela ”skilsmässoperioden” har jag försökt vara öppen och ärlig mot mina barn, utan att för den del belasta dem med mina innersta tankar och funderingar.
Naturligtvis är , kanske, den hanteringen lättare när man har lite äldre tonårsbarn.
Likaså förstår de att jag eller deras mamma förr eller senare kommer att träffa någon ny (livs)partner och det har jag till och med diskuterat med dem.
Jag håller med Regnvåt i hennes resonemang, bara för att man träffar någon ny så behöver man väl inte ”starta” en ny familj dag 2. Hemska tanke!
Jag kommer aldrig att försöka ersätta deras biologiska mamma med något substitut( inget illa menat mot er kvinnor ) för att på så sätt leka den lyckliga kärnfamiljen. För vad skulle det ge mig och barnen?
Naturligtvis så kommer jag att söka min egen lycka men den behöver inte inkräkta på min roll som pappa till min älskade barn. Framför allt så kommer jag inte involvera dem så fort jag träffar en ny partner. Informera dem möjligtvis men att sammanföra dem innan jag är 100%-igt säker ser jag ingen nytta med.
Sedan beror det säkert på vad man som individ söker. Att bilda familj och fortplanta sig var på ett annat sätt primärt för mig för 20 år sedan.
Idag skulle jag ha mycket svårare att se mig i en ny pappa roll, har till och med svårt att tänka mig som omgift.
//LL

[Regnvåt]

Mitt ex försöker försvara sitt hastande med att skaffa nya kvinnor och introducera dem i barnens liv genom att tjata på mig att han önskar att jag ska hitta någon. För - som han säger - viktigast för barnen är att ha en glad mamma.
Det är som att han inte fattar att det finns annat som kan göra en glad i livet, det är som att han tror att en karl ska läka alla sår och göra att han slipper behandla mig med respekt.
Han fattar liksom inte att jag skulle SKÄMMAS om jag betedde mig lika själviskt och barnsligt och obetänksamt som han.

Om jag träffar en karl igen... kommer jag att vara extremt försiktig. Jag kan väl för sjutton må bra med den karln på barnlösa dagar f.ö... Det lär ju spilla över på ungarna om jag mår bra även när jag inte är med dem utan att jag bums måste introducera vad det är som gör mig glad?
Jag tycker om att se skräckfilm men inte sjutton är det något jag måste visa ungarna för att de förstå att jag haft trevligt. Jag tycker om rödvin - men inte sjutton behöver jag dela det med barnen. Jag gillar min spikmatta, men inte måste jag tvinga ungarna att ligga på den... Listan kan göras så himla lång.
Jag fattar inte varför det ska hastas så förbannat när det kommer till ny partner? Dör man om man inte delar varje sekund genast eller? Och hur ska han reagera den dagen någon av döttrarna i tonåren vill flytta ihop med sin stora stora kärlek? Ska de följa hans mönster och få rusa sta eller ska han komma med dubbelmoral?

[saralena]

Så som jag känner det har inte barnen något behov av att träffa en ny kvinna med barn. De vill vara mer tid med pappa
hemma i huset, själva. Så uttrycker sig min flicka. Mer tid med pappa själv.
Jag har barnen så pass mycker att han hinner vara med henne då tycker jag . Och visst kan han vara glad och uppåt i humöret
då har han ju mycket tålamod med barnen och allt går lättare när han ska laga mat och fixa allt.

[mamma mu]

Vet inte riktigt om jag är av samma åsikt som du Erica. Tycker nog personligen att man skulle kunna vänta lite men kanske du har rätt. Om det sen inte funkar med den nya eftersom det är i så tidigt skede så har man sen trasslat in barnen helt i onödan. Dom skall ju inte behöva träffa en massa nya kandidater hela tiden. Förstås vet man ju aldrig hur det går i ett nytt förhållande men lite kan man väl vänta ändå förrän barnen trasslas in. Det är nu vad jag tycker .

[erica]

Det viktiga är att du mår så bra, som nu bara är möjligt. Fast man  inte kan tro det, sörjer båda parterna vid en skilsmässa. Även om det känns hårt för dig, är det bra för barnen att få träffa den "nya kärleken". Att få ett ansikte på den person som upptar pappas tankar nästan helt och hållet.
Kram

[saralena]

Jag läste ditt inlägg här erika...och rubriken   barnen som prio ett.
Jag är så uppslukad av vad min man gjort i helgen. Jag säger fortfarande så, märker jag om honom men
skilsmässan är INTE klar. Men han har då skaffat en ny kvinna alla redan och låtit barnen träffa henne nu,
och hennes barn. Andra gången han har barnen själv!!! Vi har bott en månad på två håll. Inte kan han ha läkt ut
sorgen efter vårt uppbrott?? och förändring??
Jag tycker inte han tar barnen som prio ett.
Så bra att läsa vad ni skriver och jag snappar upp lite här och där. Och jag mår bra av era kloka påståenden.
Tack 

[erica]

Jag håller verkligen med dig. Alla barn, vilken ålder de än är i när föräldrarna separerar känner skuld. Tror att det är deras fel att föräldrarna inte längre vill leva tillsammans.
Det viktiga är att vi som föräldrar står för det vuxna och att det är vi som, med åldern har fått erfarenheten. Vi ska dela med oss av allt positivt vi har haft under vårt liv. Att ha dåligt samvete och skuldkänslor gör inte det lättare för barnen. Vi som vuxna människor (över 25 år) måste känna ett ansvar. Det är roligt att höra, när personer i 70-årsåldern träffar kärleken igen. Jag menar inte att man ska vänta som trettioåring på att kärleken ska komma när man fyllt 70 år. Det viktiga är att sorgen måste läka ut innan du kan ta in kärleken igen.

[Johnnyboy]

Hej!

För föräldrar borde barnen vara prio ett!!!
Vad man inte tar vara på i tidigt skede är svårt att ta igen i ett senare.
Barn bekymrar, ja, men framför allt: Barn berikar!!!!!
Och barnen är de vuxnas ansvar.
Jag vet att det inte är lätt alla gånger men att bjuda till i vad man kan och förmår (bara fantasin sätter gränser)
ser jag som en självklar huvudsaklig vuxenuppgift.
Man kan möta motstånd på olika sätt förstås, men varför fly lätt? Varför inte kämpa? Varför göra de (barnen) till något sekundärt?
Varför orsaka sig själv och de den smärta som det innebär?
Bättre ta motståndet, göra vad man kan, låta de få utvecklas, självständighetsgöras och uppröras MEN ändå stå kvar,
aldrig, aldrig svika. Att svika barnen är väl lika mycket som att svika sig själv - det man lovade sig själv när man satte de till världen?

Det bästa med barnen tycker jag själv är deras spontanitet och rättfamhet och ärlighet, deras annorlunda tänkande och förhållningssätt, deras ibland sprudande glädje och deras många (gånger underfundiga) insikter.

Upplevelsen att få känna ett barns kärlek övergår allting annat.

Vi behöver all lycka till alla i att vilja och våga vara ansvariga föräldrar.
Då sviker vi vare sig de eller oss själva. Och ingen glädje är som den!

Allt gott alla pappor och mammor!

/J