Tiden bara går och går..

[magda]

Förstår att det är tungt, jag väntar också nu i dagarna på det sista brevet ang skilsmässan, kommer att kännas konstigt , jag kan också ha den där sorgsna känslan av att det är borta även om jag inte vill tillbaka.

[Bright light]

Nu är jag skild...

Idag kom brevet från tinget. Så nu är det slut. Här slutar vår saga.
Det känns eländigt bittert. Många tankar kommer rasande i en väldig oordning. Allt vi gjorde tillsammans, våra goda stunder, som i början var många. Minns tillbaka men gråter inte. Det känns bara så fattigt, att det inte blev mer.. liksom.
Kommer ha svårt att förstå det, att det ÄR över nu. Inget mer att kämpa för. Inget mer att hoppas på. Nu är det slut.

[Mi]

Min man gjorde precis samma sak Louise han bar gick ut genom dörren och kom inte åter.Jag måste nog erkänna att mina känslor svalnat rejält men jag blir jämnt och ständigt påmind om att vi inte är en hel familj längre.
Jag är väldigt säker på att vi aldrig skulle hitta tillbaka till varandra längre och jag har försonats med den tanken.
Jag vill komma till den dagen när jag inte känner avundsjuka på andra familjer som lyckats som faktiskt håller ihop.
Det är svårt vet inte hur ofta man hör och läser om folk som gör allt för sin familj vars familj är det viktigaste i livet.

Det är väl det som gör mest ont,för mig var vår familj allt för honom var vi bara en börda.Han är fri och har äntligen uppnått sina mål sin frihet,jag och barnen måste bygga upp vårat liv igen ett liv där han en dag var en central figur men där han själv valde att lämna oss för att bygga sin egna framtid.
Ingen utav våra vänner tror att han är lycklig och de har fortfarande svårt att tro att någon som han som var så lojal och kärleksfull faktiskt lämnade oss.
Efter 1 ½ år känner jag att jag faktiskt börjar vänja mig vid mitt nya liv och gråter inte så ofta längre....men jag är tom inuti och tror att det kommer ta lång tid innan jag börjar känna mig riktigt levande igen.

[Louise Odier]

Mi,det där med att leva ” låtsatsliv” är något jag känner igen.
Känner mej halv som människa,det är hela tiden något som saknas.
Det är snart 6 månadersedan han gick ut genom dörren(han gick på stuts),har knapt träffat han sen dess.
Är vilsen, försöker vara här och nu men det är svårt.
I dag kom skillsmässopapper på posten när jag kom  hem ifrån skolavslutningen.
Skolavslutningen var som en lejongrop,jag ville bara springa där ifrån.
Det är så overkligt o hemskt att han är så respektlös när han en gång varit så mån om mej.
Jag vill ha lugn och ro men det bara haglar in tunga smärtsamma saker hela tiden.
 

[Mi]

Det tar tid och det måste det få göra.När jag tänker på hur livet var för ett år sedan slås jag av två saker..

Vad mycket som hänt och vad litet som hänt.
På ett vis har jag helt hunnit vänja mig vid att jag är själv nu,livet som ensamstående (med delad vårdnad)flyter på.
Jag kan skratta och glädjas,jag väntar inte på att mitt ex skall komma tillbaka,allt kretsar inte runt honom längre,jag har tom hunnit med en kort romans som gav mig mycket hjärtesorg..
Men på ett vis ser livet ut precis som för ett år sedan inte lika förtvivlad men tom inuti.Det känns lite som om jag fastnat i tiden och väntar på att mitt liv skall sätta igång igen,som om jag lever ett låtsatsliv.
Men jag vill  inte slänga bort tid,jag vill leva nu, jag vill vara närvarande inte minst för att barnen växer så fort och  jag vill vara närvarande i nuet.

[Blåklint]

Senast i kväll fick jag ett elakt sms av exet där han bland annat tyckte att det gått så pass lång tid att jag borde börja "besinna mig". "Bara för att någon säger att det tar flera år att komma över så behöver man väl inte anstränga sig för att det skall vara så", skrev han.

Herregud, tror människan att jag VILL känna som jag gör? Att jag stortrivs? Tror han att jag spelar martyr bara för att folk skall tycka synd om mig och för att jävlas med honom och hans nya?! Vill inget hellre än att kunna lägga detta bakom mig och kunna skita i vad han gör och med vem. Men tänker banne mig inte trycka ner mina känslor för att DE skall ha det lättare heller. Han var definitivt inte med då de empatiska förmågorna delades ut!

Tar det ett år så låter jag det ta den tiden. Tar det fem, ja då blir det väl så då. Jobbar för att komma vidare, men det måste få ta tid att läka alla sår. Tror hårt på att det annars straffar sig i framtiden.

[mamma mu]

1 år för mig o gråter typ en gång i veckan, ibland mera..vet att alla tycker man borde gått vidare redan..visst lite men långtifrån framme ännu. Första året handlar om överlevnad. Tro på det! Det här tar år tyvärr..man måste väl förbereda sig på det bara. Min hälsosyster sade att det är inte onormalt att det tar upp till 5 år!!!?? Vilken tröst. Men..sämre kan det ju inte bli fast man känner så ibland att man bara går neråt. Har nu en bättre period men för typ en månad sedan var jag också helt nere..totalt sliten.. Vet att det efter en tid kommer en sådan period igen...Visst har du ju också haft bättre dagar? Det finns ingen lätt utväg...bara TID!

[Bright light]

Jag dör snart på det här jävla skitlivet.. Det känns verkligen som skit just nu. Är trött och sliten och sorgsen och uppgiven. Känslan av hopplöshet är nästan värst. Vad har man kvar om man inte kan hoppas på något längre? Inte mycket, känns det som.
Trots det längtar jag till semesten, har någon slags förhoppning om vila och frid då. Vi får se hur det blir med det.
Kämpar på för dotterns skull, inte så mycket för min egen. Dagarna får gå. Jag söker ingen kontakt med andra än mina allra närmaste vänner och familj. Jobbet tar sin kraft.
Jag känner mig slocknad. Det skrämmer mig.

[Louise Odier]

Fy vad tungt…förstår att du ledsen.
Du är inte onormal!!!
Jag har själv gråtit i snart 6 månader och jag är säker på att tårarna kommer att komma lång tid framöver och  jag e fullt normal.
Hoppet har jag med,men erkänner det  knappt för mej själv längre.

Styrke kramar till dej/Louise

[Bright light]

Igår skrev jag under fullföljdsbegäran av skilsmässan. Ensam vid samma köksbord som vi en gång förlovade oss över... Trodde inte att det kunde göra så här ont, att vara människa, att skiljas..
Jag vet att vi är så olika, att vi gått igenom så mycket som gör en återförening i princip omöjlig, men ändå hoppas jag.. Dumma jävla skithopp..

Jag börjar dessutom fundera över om det faktiskt är något fel på mig? Är det normalt att gråta floder, dagligen, nio månader efter separationen? Ska man ha så här mycket känslor?? Det kanske inte är konstigt att han inte ville ha mig, jag är kanske för känslosam.
Men det är svårt att vara annat än ledsen när precis varje dröm jag en gång hade hängde ihop med honom. Och nu ligger de krossade vid mina fötter.
Jag är så trött.

[Hopplös]

När ni ansöker om skilsmässa gör ni detta hos tingsrätten i det län ni bor i. Samtidigt ska ni skicka med personbevis, som ni får via skattemyndigheten. Du går in på skattemyndighetens hemsida och beställer personbevis till äktenskapsskillnad. Kommer per post inom ett par dagar, helt gratis. Det kostar 450 kr att hos tingsrätten registrera skilsmässan och den ska betalas via postgiro, sen skickar du in skilsmässopapperen.
Vad det gäller hus, egendom osv: Vad tror du händer om x nya går och dör? Tror du att han får ärva henne? Skulle inte tro det, eftersom det är ganska nytt. OM han inte får ärva henne, tror du att han skulle fortsätta betala lånet på huset och låta dig bo kvar. Nu är jag riktigt krass, men jag tror inte det. Han kommer nog att vilja ha det som är hans, dvs om ni båda står på huset, måste du lösa ut honom eller tvärtom eller sälja huset och dela på vinsten. Jag skulle rekommenderar dig starkt att kolla med din kommun om de har en ekonomisk rådgivare, dit du kan komma och kolla igenom din ekonomi, med eller utan din x betalning av lånen. Jag vet inte hur din ekonomi ser ut, men jag var hos en tidigare i veckan och det var riktigt bra. Har du varit hemmafru under åren innan han sjappade? Kolla in skilsmässa.eu och deras råd om bodelning. Sträck ut din hand till kommunen och hör vad de kan hjälpa dig med i denna situationen. Jag tror att det är bra om du är förberedd på vissa saker som kan hända. Det låter i ditt senaste inlägg att han är på riktigt på väg från dig, tyvärr... Kramar till dig, tänker på dig

[mamma mu]

Hoppas det känns så för mig också en vacker dag._inga-länkar just tycker jag ännu att jag bara försöker överleva dag till dag men visst har jag ju bra sådana också.Har ännu svårt att hitta glädjen i detta liv..X sade igår att vi borde sätta in pappren..hur är det? Måste man sen dela på bostad, egendom o sånt eller kan man bara fortsätta med att han betalar vårt lån och så..

[Mi]

Kan väl inte ha någon betydelse i deklarationen.Jag måste nog ta och sätta mig in i hur man genomför en skilsmässa känner att det bara är krångligt att vara gift när man inte lever ihop.Dessutom skäms jag när folk frågar hur jag kan vara gift med en man som gjort mig så illa.
Men sanningen är att jag gifte mig med en helt annan man den han är idag är för mig en total främling.Jag lever mitt eget liv och det är faktiskt inte helt fel.

[mamma mu]

Gjorde deklarationen idag med x. Han satte att vi bott isär sen förra hösten..tror jag..Jag satte inte på min. Skulle nog men glömde. Har det nån betydelse då vi inte skickat in nån papper ännu? Vi är ju gifta fortfarande.

[Mi]

Jag måste också ta tag i det.Vi har inte pratat om skilsmässa på länge nu men inget händer från hans sida.Då han redan från första början sagt att hans känslor är döda så trodde jag väl att det skulle vara en droppe i havet att skilja sig,han har ju faktiskt inte ens fällt en enda tår än.

Jag har dessutom så smått börjat att dejta (nej det är inte lätt)och det är faktsikt pinsamt att erkänna att jag inte är skild ännu eftersom det absolut inte finns någon som helst chans för oss två igen.Tror att det kommer kännas väldigt jobbigt och samtidigt väldigt skönt då det är över.Kommer aldrig aldrig någonsin gifta mig igen det är då ett som är helt säkert.