Tiden bara går och går..

[mamma mu]

Jaa..älskar Mamma Mu böckerna, känner igen mig i dem. Min lilla båt heter så också. Alla ungdomar kallar mig så också . Men det var 16kg sen..ha ha , nåt bra i eländet

[mamma mu]

Jaa, du. Idag förstår inte jag heller. Varför jag blev bortvald..26 år..nej..kan bara inte förstå att han är lycklig nu, han som älskade att vara med sina barn..vi som gjorde en massa ttillsammans. Tror han nu bara blev så otroligt förälskad. Hoppas att han förstår en vacker dag vad han förlorat. Men förstår att han måste göra det han gjort. Han skulle annars aldrig vetat hur det är. Tvivlar stark på att hon är "bättre" än mig. Vet att jag varit en bra hustru..men på nåt sätt ändå fel för honom..thats life. Kram på dig bright light..tänker på ET då jag skriver ditt namn . Nog skall det bli bright light en vacker dag skall du se.

[Bright light]

Födelsedag... Tungt...
Den första sen 2002 som jag firar utan honom. Och det känns just nu som om världen nästan går under, just för att han fattas. Hur kan han fattas?? Hur gick det till?? Ibland fattar jag fortfarande inte..
Ensam. Bortvald.
Idag är det skit. Är både arg och ledsen. Denna jävla sorg som inte försvinner.

[Mi]

Ja livet går vidare rullar på.Är nu inne på 13 månader och det känns betydligt bättre måste jag säga,men har ännu rejäla dippar.Vet att mitt ex inte är lyckligare idag,inget av det han ville uppfylla inträffade,han har lite panik emellanåt då han träffar sina barn så lite,och jag börjar faktiskt njuta lite av mina barnfria dagar också.
Är helt övertygad om att mitt ex stack lite för fort,han säger själv att han alltid varit lycklig med mig men att han den sista tiden började tvivla på sina känslor och då tyckte han att det var bäst att vi bröt upp.

Jag kan iaf ärligt säga att jag aldrig anade någonting (fick flera gulliga sms och mail bara dagar innan,dagen innan uppbrottet stod vi och larvade oss och kramades i några vänners kök,vi sov tillsammans sista natten precis som vanligt,hade ett aktivt sexliv in i det sista osv osv.Han var stressad över sin nya chefsposition på jobbet,vi hade flera motgångar under hösten,och förlorade en budgivning bara veckor innan.Är fortfarande helt övertygad om att han hastade igenom beslutet pga att han inte mådde bra,han mår inte bra idag heller.Men jag finns inte där för honom längre, mina känslor finns nog inte kvar. Han har sårat mig och barnen alldeles för djupt för att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra.
Börjar se fram emot en vår med ljus och värme tillsammans med mina barn,hoppas väl lite på en flört i vår skulle sitta fint men om inte så blir det nog bra ändå...

[mamma mu]

Han har inte skickat in några papper ännu..allt bara hänger i luften. Tänker inte göra det heller. Min x är så konflikträdd och går där det är bekvämast för honom. Tänker minsann inte hjälpa till där inte. Börja skiten och avsluta den då också. För mig är det skit samma, känner mig nog tillräckligt skild ändå. Varje vecka kommer han med något nytt som sårar mig eller gör att jag blir ledsen så..kanske brevet dimpar ner vilken dag som helst. Då är det så..är nog beredd. Min x hade (har) samma problem, allt på hans villkor. En vacker dag kanske jag inte är så ledsen mera. Har också fått upp ögonen ibland men tycks ännu gå med dem fast alldeles för mycket. Vi kämpar vidare, vi är de som vinner!! Synd att hon skall vara så stenrik o öser över honom med ALLTING. Vet att han njuter av prylar och märkesgrejer då vi aldrig haft råd med nåt. Men pengar är ju inte allt..men skulle gärna villa ha ens en liten slant extra och inte vara på minus hela tiden..skitkar..igen

[Blåklint]

Alla måste göra den här resan på sitt sätt. Jag tog i alla fall beslutet att skicka in pappren samma dag som betänketiden var över. Har speciellt den sista tiden kommit fram till att mitt x har gjort mig för illa för att jag skall kunna tänka mig att leva med honom, även om han skulle ångra sig. Då gäller det inte bara sveket i o m otroheten. Nu när jag med lite distans fått upp ögonen ordentligt så inser jag vilket snedvridet förhållande vi egentligen hade. Har också läst mycket om hur bra relationer skall fungera. Allt skulle vara på hans villkor. Hans kvinnosyn passar inte i Norden år 2010. Mina känslor för honom finns nog ännu strax under ytan. 20 år och två barn tillsammans sopar man inte undan med en axelryckning. Dock skall han vara medveten om att jag inte sitter och väntar mera. Försöker koncentrera mig på min väg framåt så gott det går.

I dag är jag stark. I morgon kan det hända att jag gråter. Vi tar det då.

[lämnat]

Tycker du är stark Mamma mu

[mamma mu]

ja för mig har det gått 9 månader och nu då har han låtit F träffa henne så det blev ju igen ett steg längre ifrån mig..Önskar ju också fortfarande att han skall vakna upp men inte gör han det heller. Får väl hoppas att hon tröttnar då..Jaa inte vet jag vad jag hoppas men saknar nog allt ännu.

[lämnat]

Enig Biggan....

[Biggan]

Jag kan bara hålla med er Bright Light och lämnat. Jag vill oxså att mitt x vaknar upp och inser vad han går miste om. Att gräset inte är grönare på andra sidan.
Jag följer jag detta forum slaviskt varje dag. Varje gång önskar jag att någons X har tagit sitt förnuft till fånga och tar tillbaka sin familj.
Men än har det inte hänt, men jag kan ju hoppas att jag blir den första då... Inte för att det kommer att hända. Men hoppet är ju det sista som överger en som mitt X sa för ett par veckor sedan. Antar att han inte menade det som jag tolkade det..
Jag vill bara vakna upp på morgonen brevid honom och inse att detta bara var en enda låååång mardröm.

 

[lämnat]

Bright light jag delar din önskan om att han ska vakna upp...
Det är tufft att vara så ledsen.
Kram till dig

[Bright light]

Jadu MissM, varför kan det inte bara få vara bra igen?? Det har jag verkligen frågat mig ikväll. Vet inte om det är fullmånen som spökar men så här har jag inte gråtit sen december.. Värsta dippen på länge. Vill inte, stretar emot. Det är så JOBBIGT att vara ledsen!
Och det är så svårt att önska annorlunda när man är ensam om det. Drömmer om att mitt "ex" ska vakna upp och inse att han inte vill leva utan mig, att jag är den han vill dela sitt liv med..
Men det kommer troligen aldrig att hända. Med allra största sannolikhet aldrig. Och ikväll knäcker det mig. Igen.

[MissM]

Vet ni, när jag läser era berättelser om hur ni verkligen fått lämna eller lämnat era hem, sitter i nya och är alldeles ensamma (vilket jag iofs är på ett sätt nu också) känner jag mig helt matt. Tror att det hade känts bättre om man på ett enkelt sätt (mannen flyttar bara ut och jag bor kvar i bostaden, hahaha...) hade kunnat lösa bostadsfrågan. Usch, känner att jag inte ens kan skriva om det. Åh, varför varför kan det inte bara får vara bra igen???

Kramar /MM

[Bright light]

saralena - Är trött ikväll, har diskuterat med mitt "ex"  om massa saker så jag svarar bara lite kort.
Bra att du skriver och får ur dig. Är en form av bearbetning i sig!

Förstår dina tankar och din rädsla kring skilsmässa. Har känt och känner fortfarande så. Jag har försökt reparera, kommunicera och göra vad jag kan för att hitta tillbaka, men får nog snart ta och inse att det inte är möjligt.. Önskar nästan att hoppet försvann, för kampen nästan knäcker mig. Känner mig helt färdig när vi pratat, han tar all energi från mig, känns det som. Och jag behöver den så väl själv!  För mig och vårt barns skull.

För oss gick det kanske lite för fort mellan beslut om separation och min faktiska flytt. På två veckor var det gjort.. Kvällen när jag var klar och skulle sova själv i lägenheten fick jag huvudvärk och kräktes, somnade sen direkt. Antar att det var chocken.
Mina kartonger blev stående i veckor, till slut fick jag hjälp av min syster att styra upp röran. Jag ville liksom inte bära ut kartongerna, för det skulle ju betyda att jag faktistk "flyttat in på riktigt". Så kartongerna bar hon ut.. 
Inte heller jag hade någon ordning eller hemkänsla efter bara en månad. Det var först i december jag började känna hemkänslor och jag flyttade in i början på september.

Är rädd att det blev lite spretigt, detta. Hoppas det går förstå någorlunda.
 

[saralena]

Hej Bright light
Hoppas jag gör rätt när jag skriver och svarar nu, är inte så van att läsa sådana här sidor.Skulle nog bara suttit och läst ett tag inna jag försöker mig på att skriva och svara till någon.
Men nu är jag ju igång och jag måste säga att tiden hjälper till att man mår bättre.
Jag har varit livrädd för skilsmässa, det får bara inte ske, har jag tänkt förrut. Men nu var det jag som sa det till honom för ett år
sedan. Det tar olika lång tid att komma fram till  ett sånt beslut, det gör inget, det måste få ta lite tid. Jag kan säga att det
tog två år för mig, att våga säga det. Jag har haft det inom mig men inte vågat. och det bästa av allt är att jag är inte
påverkad av någon annan i det beslutet utan det är bara mitt beslut. Däremot ville jag inte inse och förstå att jag var tvungen
att lämna huset. Det är inte i mig som det stora problemet sitter så jag skulle inte behöva lämna huset tycker jag.
Där mår jag dåligt och jag blir så ledsen ibland. Har bara bott i min nya bostad en månad och jag har inte kommit till rätta.
Oordning överallt, kartonger överallt och stökigt igarderoberna. Den där julen var ju mitt i allt, hade velat strunta i alla
julgrejer men det går ju inte när man har barn.
men det har hjälp mig i alla fall, Tiden   lång tid att bli säker på vad jag vill   men tufft under tidens gång och jag känner mig så
misslyckad.Jag skulle kunna "prata" hur mycket som helst känns det som.
Skulle sytt gardiner i kväll men jag sitter här istället.
Ha det gott  saralena
Oj, vad jag skriver...