2010 - Uppåt - Framåt

[mamma mu]

Saknar dig!

[Lucky Luke]

Hej allihopa!
Ledsen MissM om vi har kapat din tråd, men jag måste bara kommentera det som Lilla Li har skrivit.
Nu kanske jag kommer att låta lite som en dödgrävare...
Tror att vi alla som har blivit lämnade, på ett eller annat sätt, går och hoppas att vår före detta partner ska komma till insikt, förstå sitt stora misstag och komma tillbaka.
I de flesta fall är det säkert ingen realistisk önskan oavsett hur fantastiska vi är som människor.
Något i vårt förhållande har säkert fallerat eller det finns en saknad av något, oavsett om vi kan sätta fingret på det eller inte. Jag menar om den som lämnar inte heller förstår sina bevekelsegrunder hur ska vi då, som "lämnade" kunna göra det. Blir lite som att sätta ett plåster på ena knäet när man egentligen har näsblod
Jaja, lite svammel sådär på en fredags förmiddag!//LL   

[Lilla Li]

Nej Pessan, du är inte ensam. Det är svårt. Ibland har jag velat ha den ena, ibland den andra, ibland båda och ibland ingen. Nu har jag ingen och det är nog bra. I tidernas begynnelse, innan den här soppan började, ville jag ju vara själv. Och nu ska jag vara det. Ett tag i alla fall. Tills jag hittat glädjen i mig själv. Tills jag är nöjd med mitt liv med mina barn på halvtid. Tills dess att jag känner mig redo för något nytt. För då kommer han ju att stå där, utanför min dörr. Solig och glad som en sommardag, min nya (och eviga) kärlek. Jag tror inte att jag kommer att vackla mer. Jag vet att jag inte vill tillbaka till min exman, även om jag vissa stunder känner sorg över det. Jag vet också att jag jag gjorde rätt som slutligen lämnade den nya. jag gjorde ingen av oss lycklig. Han förtjänar bättre. Jag med. Nu ska jag leva MITT liv. Jag känner mig lugnare än på länge. Inte lycklig med lugn. Det är skönt att slippa den känslomässiga berg- och dalbanan. Att ständigt grubbla över vad som är rätt. Min hjärna är nästan tom och skulden som bortblåst. Jag sover som en liten gris på nätterna, har mycket att ta igen. Längtar efter barnen som jag får träffa imorgon. De enda två personer som jag vet att jag älskar på riktigt och för alltid. De jag aldrig kommer att svika. Det finns hopp för mig och för dig, låt mig få veta hur det går framöver.

Johnnyboy; tack för att du delar med dig och för dina kloka ord. Det känns skönt att veta att det inte bara är vi "otrogna" som lever i ett känslomässigt kaos. Kram!

[Johnnyboy]

Hej här också på denna tråd!

Känner igen mig i en del av vad du skriver här igen Lilla li.
Dock hade jag inte ny romans som skäl för att gå men jag kan ana
att allt det inte lättade din börda i förlängningen i alla fall och inte heller din f.d.
Men jag känner igen mig i processandet, av tankar och känslor, före, under
och efter separationen. Jag tror att många, kanske alla, lämnare genomgår detta.
Beslutet är inte lättvindligt, just för att bakgrunden och person man levt med,
naturligtvis också inrymmer många och kanske starka inslag av lycka och tacksamhet och glädje.
Så den tanken tror jag är bra för lämnade att påminna sig om, då och då.
Varför all denna utdragenhet, jo, för att det är just Du (och er relation) som det gäller.
Detta sagt bara som något sant och sakligt, inte för att lindra eget samvete.
Jag vet att många lämnare genomgår fruktansvärda samvetskval och skuldkänslor.
Det är inget lättvindligt för det gäller den person som under lång tid betytt allt.
Jag tänker att en insikt i det måste vara en hjälp i sorgeprocessen också.
Processandet, sorgen och vanmakten, de motstridiga känslorna, före, under och efter separationen hör till och tar sin tid och ser
förstås lite olika ut för var och en men många gemensamma bitar finns också, det man ser av fina värden i det förflutna,
oron, smärtan i det som är, farhågorna och förhoppningarna om framtiden.

Tillsammans kan vi gå vidare, också genom detta forum.

Tack alla för det ni delar...

/J

[Pessan]

Hej Lilla Li..

Vet knappast vad jag ska skriva...så kusligt, konstigt, skrämmande.......din berättelse...det är ju som om det vore jag själv.....och jag som trodde jag var totalt ensam om att vara sån vel-potta, fegis, måste smälta detta....

MEN ETT STORT TACK FÖR ATT DU SKREV ..../Pessan

[Lilla Li]

Är/var kanske lite som Pessan eller som MissM och Mis män. Jag har gått igenom världens längsta lämnaprocess men det har varit så svårt. Så mycket skuld, snurrande tankar, växlande känslor, starka band, barn, rädsla och grym grym ångest.

För två år sedan lite drygt började jag leka med tanken. Hur skulle jag klara mig att leva själv? Har jag råd? Klarar jag det? Hur skulle man göra med barnen. Jag tänkte mest på praktiska saker om vad en skilsmässa skulle innebära, inte så mycket på det känslomässiga. Märkligt kanske. Varför jag ville lämna? Jag saknade en känsla, lite passion, vill inte gå in närmare på det men något fattades i mitt liv, i vår relation. JAg tyckte själv att mina tankar var helt idiotiska, vi hade det ju bra. Grälade mycket sällan, trivdes och hade kul ihop, fina glada barn, god ekonomi, ett OK litet hus. Fanns ingen vettig anledning i världen att lämna. Jag önskade att det fanns det. Att han kunde vara otrogen mot mig så att jag kunde lämna honom. På en gång. Utan att blinka. Kräva hälften av allt och storma ut, arg som ett bi. Men jag trodde aldrig någonsin att det skulle hända. Han är för god, för plikttrogen, älskade mig för mycket för det.

Plötsligt stod han där. Mannen på jobbet som jag förälskade mig så fruktansvärt i. Det fanns inget annat, det måste bli vi. Min man försvann ur mitt medvetande, han var en bifigur, pappan till mina barn. Visst mådde jag dåligt över det jag kände men det handlade inte om min man utan om barnen. Tanken på att inte då vara med dom varje dag var helt outhärdlig. Efter två månader av dundrande förälskelse hände det oundvikliga, det som jag visste skulle hända, jag var otrogen. JAG! Som sagt att jag aldrig skulle kunna göra något sådant. Jag försatte mig i en rävsax som jag inte kunde ta mig ur. Jag kunde inte lämna min familj men jag kunde inte heller lämna den nya. Känslan var så stark. Efter två veckor berättade jag för min man. Han blev, med all rätt, rasande men grät som ett barn och ville inte att jag skulle lämna honom. Vi gick i familjeterapi. Jag var fullkomligt ointresserad av att rädda något förhållande, han kämpade för sitt liv, för sin familj.

Tre månader senare rasade jag på allvar. Visst hade jag känt skuld och ångest redan innan men en dag var det som att någon drog undan mattan på mig. Fallet blev så långt, djupt och brutalt så jag tvivlade starkt på att jag skulle överleva. Jag ville lägga mig under en gran och somna. Inte vakna förrän allt var över. HJÄLP MIG! Gick i terapi. Kunde inte lämna. Ville lämna. kunde inte. Till slut, efter ett halvår kom vi överrens om att jag skulle hyra en bostad under en period, så jag fick komma ifrån. Han hoppade naturligtvis på att jag skulle ta mitt förnuft till fånga. Förnuft och känsla som förde en ständig kamp. Hjärnan sa, stanna kvar. Hjärtat sa, gå iväg. Gå vidare. I fyra månader skulle jag få bo i huset. Det blev ingen paus. Ingen vila. Ingen ro. Va fan ska jag göra sen då? Letade lägenhet. Bostadsrätter. Andrahandsbostäder. Allt. Hittade lägenheten och bestämde mig. Nu lämnar jag. Nu ska skilsmässopappret in. Nu måste vi göra den förbannade bodelningen. Bodde hos mamma med barnen under ett par veckor.

Flyttade till min lägenhet i våras och tänkte att nu ska jag väl ändå få ro. Ingen ro, bara bottenlös förtvivlan. Fan, gjorde jag fel? Om jag gjorde rätt, varför känns det så för jävligt för då? Började tänka på min man, exman, och på allt som varit bra. Hur jävla dum jag varit. Hur illa jag behandlat honom. Vill jag vara med honom ändå? Jag kanske inte har kämpat tillräckligt? Älta, älta, älta... Mina kompisar finns tåligt kvar, märkligt nog. Tre terapeuter har avverkats. Den nye mannen träffar jag periodvis. Vissa perioder orkar jag inte. Blir osäker. Vad känner jag för honom om det gör så ont att lämna min man. Lämnar den nye, försöker på nytt med mannen. Det känns inte bra. Jag lämnar honom igen. Sårar på nytt. Känner ändå att det var rätt att göra så. För mig. Nu vet jag. Efter ett tag börjar jag träffa den  nye igen, tänker att nu är jag färdig med mannen, exmannen. Nu vet jag vad jag känner, nu kan jag gå vidare. Det funkar ett par veckor, sen rasar jag ner i hålet av skuld igen. Jag klarar det inte. Ser ingen framtid med den nye. Saknar det som var bra med exmannen. Orkar inte med mig själv. Lämnar in det sista pappret till Tingsrätten nio månader efter det första, har dragit på det. Exet blir vansinnig på nytt. Tror det ska bli bättre med den nya, men det går inte. Jag lämnar. Kommer tillbaka. Han lämnar mig! Jag bönar och ber. Han kommer tillbaka. OCH JAG LÄMNAR! Det har gått en vecka nu och jag känner ingenting. Alla känslor är borta. Känner ingen kärlek till någon av dom. Ingen skuld. Är inte ledsen. Är inte heller särskilt glad. Trött. Tom. Väntar på våren, lite värme, ljus, frisk luft, fågelsång, kraft och styrka. Jag lever. Jag överlevde. Hurra för mig!

[saralena]

Hej Miss M
Jag måste svara dig och säga att det var min man som sa så till mig.
Det fick jag höra ett antal gånger från det att jag sa första gången att jag vill skiljas.
Och visst gnager det i mig ibland när jag ser att barnen är ledsna över situationenoch jag får
dåligt samvete över att de ska leva på två håll.
Men jag ska också säga att min man är nykter i dag, men beteendet finns ju kvar.
Det är allt som följer med alkoholismen som gör att jag känner inget för honom längre.
Så mycket skuld som han har bollat över på mig genom åren, skuld och skam.
Och då säger han så,  varför ska barnen behöva lida för att du ska må bra?
Det händer så otroligt mycket i alkoholismen, så mycket konsekvenser och när jag fick veta sanningen
slog han undan benen på mig fullständigt. Jag var helt förstörd LÄNGE, och det har tagit lång tid
att repa mig.
Han vill ju att jag ska känna att det är jag som splittrar familjen och att barnen ska klandra mig, och det gör den yngsta som är flicka. Hon är så arg på mig och svarar så snäsigt ibland för att jag gjorde slut med pappa.
Om jag bara kunde förklara och säga varför men det går ju inte. Hon är för liten.
Måste packa upp en hockeytrunk nu och hänga tvätt...
men tack för att du hörde av dig
Vi hörs  saralena

[mamma mu]

Vimsig jaaa..hade x här på bastu. Han frågade ifall F får åka med på en resa på påsken med honom och hans nya. Plus ena av hennes barn. Nu har ju inte F träffat dem ännu. Kändes oerhört jävligt men inser att jag inte kan något till det. Hon har pengar och jag har inte. Har inte råd att resa med F någonstans. Unnar honom det men är ledsen över det valet han måste ta. Pratade med honom och sade att han absolut själv får bestämma och att han inte gör mig ledsen för det. (Visar inte det till honom i varje fall) Han sade att han nog skulle villa på resa men kanske inte med dom..han skulle fundera på det.
Har nu kommit till att det är slut kämpat för min del..känner t.o.m en eventuell lättnad?? Nu är ännu frågan hur jag skall förhålla mig till x som vill vara min bästa vän och fortsätta att umgås..får se. Jag fortsätter med en dag igången..

[MissM]

Tack för fin respons på mitt inlägg. Jag blir glad av att höra att det finns de som känner igen sig/situationen. Det känns mindre ensamt då.

Ja hur svårt kan det vara? Den 24 november stod mannen här och "skrek" att allt var över, att det aldrig kommer att bli bra igen o.s.v. "jag skickar in papper det är bara en fråga om tid". Han syftade väl på att det tar längre tid om inte jag skriver på men ställde inte frågan om jag kunde tänka mig att göra det. Det kan jag inte. Han får ingen mer hjälp av mig, varken med skilsmässa, göra-iordning-huset-för-försäljning eller något annat. Vill han skiljas får han säga det, ordna med det och fixa allt som måste till innan en försäljning av huset kan ske. Det skriver jag idag och om det inte händer något kommer jag inte att ändra mig.

Så länge vi lever under samma tak försöker jag "uppföra" mig. Det går bättre och bättre. Försöker att vara vänlig, eller hövlig är kanske ett bättre ord, men jobbar också på att mentalt förbereda mig på ett helt annat liv.

Jag säger att jag älskar honom men det finns stunder när jag undrar om det är sant? Har funderat mycket på hur det skulle kännas om han gjorde en "kovändning" och började uppföra sig som mannen jag en gång träffade och blev så kär i. Märker att den långa tiden som har gått nu sedan allt det här började har gjort att jag fått allt svårare för att skapa en fantasi kring det här. Det var ganska lätt i början och det var det enda som höll mig uppe. Då.

Varför är det så svårt att släppa taget om en person som inte längre är "snäll", gör en illa och i mångt och mycket förnedrar en. Är det kanske så att jag/vi alla som stannar kvar och fortfarnde vill ha kvar våra x förnedrar oss själva? Ibland tror jag det och ibland vill jag också rikta kritiken och ilskan emot mig själv för att jag är så....mesig?

Hmm, ingen särskild struktur på det jag skrivit idag inte. Är förtvivlat vimsig i huvudet för tillfället. Vad det beror på får jag skriva om en annan gång.

Till mamma mu, jag hoppas att du har haft dagar som varit bättre än när du skrev här sist. Jag tycker du är en fantastisk person, jag hoppas verkligen att du gör allt för att uppskatta dig själv. Både du och jag kommer också att gå vidare men det får ta sin tid. Vi kommer att lyckas det vet jag.  

Till Pessan, jag är övertygad om att du kommer att göra/välja rätt och ganska säker på att valet inte kommer att falla på en återförening med ditt x. Jag önskar dig lycka till  

Till Mi, Jag  står helt på din sida. Låt honom göra det han ska och vill. Så länge det inte orsakar dig krångel i ditt liv = ingen hjälp. Härligt att läsa om din irritation, det visar på att du är på väg vidare med ditt liv. Jag önskar även dig lycka till  

Glömde jag någon nu så ber jag om ursäkt, som sagt vimsigheten tar överhand.

Många kramar till er ifrån mig, MissM

[Mi]

Ja intressant det där med skilsmässa.Jag tog av mig mina ringar samma dag som mitt ex flyttade ut dvs 3 dagar efter det att han meddelat att alla känslor han haft för mig var döda och det inte finns något äktenskap att rädda för hans del.Jag beställde sedan personbevis men sen överlät jag allt ansvar om skilsmässan på honom...han drog igång allt och han skall få avsluta det hela.

Och inget har hänt från hans sida...alla tror att vi är skilda men när jag säger att vi inte ens skickat in några papper blir de så förvånade...hur svårt kan det vara allt är dött det är väl bara att ta tag i allt eller???han har ju inte visat ett enda tecken på ånger skuld eller ev känslor över allt så en skilsmässa borde ju vara det lättaste i världen.

Ja ja innerst inne kanske det finns någon ynka lite känsla iaf vi levde trots allt ihop i 17 år några spår i hans hjärta bör jag väl ha lämnat?just nu känns det ganska bra ändå är så färdig med honom,gör mig aldrig något ärende i onödan tar aldrig kontakt,och blir mer och mer irriterad då han ringer i princip varje dag har bett honom att ringa direkt till barnen och inte blanda in mig hela tiden..._inga-länkar vill jag vidare.
/Kram

[Pessan]

Hej Miss M

Mycket intressant att läsa din historia.....känner så väl igen mig, även om jag är är den som är som din man...men samtidigt en kopia av dig...här stannade osse skilsmässan upp ? lever sidan om varandra igen, men han ska nu flytta till egen lägenhet, den nye mannen finns bredvid men jag vet fortfarande inte
vad jag vill med mitt liv...jo att få bli en levande, lycklig hel människa igen...men det går ju inte i en sån här situation....fattar tom jag. 

Det här med vigselringen var ju bara så KANONBRA.. jag har svårt att få loss mina...och kuvertet till skilsmässopappren är för litet.   

Ja vad finns mer att säga... står på samma fot som för 1 år sedan...och livet går...

Kram på er...blir nog en bättre dag i morron/P

[mamma mu]

trevligt att höra lite från dig också Miss M. Jag har en dålig dag idag. Trött o ledsen. Har haft goda vänner här igår o fixat mat och så men, känner mig ändå ensam. Har int haft nån kontakt med x sen han åkte till henne. Känns konstigt. Imorgon kommer han hit igen för en vecka med F. Får se hur jag skall klara mig denna vecka. Hade lite tänkt hålla distans men ..vet ej..får se. Saknar ju nog honom men vet ju inte om han saknar mig? Knappast. Nu skall jag gå ut och fotografera lite. Naturen är så vacker. Kram alla.

[MissM]

Hej alla kära vänner här på forumet. Det var länge sedan jag orkade skriva men nu har jag läst alla inlägg sedan jag var inne senast och det finns så mycket jag skulle vilja kommentera. Tyvärr räcker varken orken eller tiden till. Det som slår mig är ändå att flera av er verkar må lite bättre och även om det går upp och ner så känns det som att det andas lite mer uppåt än innan jul 

2010 nytt år och jag tänker/tänkte uppåt - framåt. Det går/har gått så där. Allt känns dött, det är stiltje, ingenting händer. Jag har valt förhållningssätt så egentligen ska jag inte klaga. Mår dåligt i alla fall men vill inte (är inte redo) göra någonting åt det. Och trots allt, det finns kanske ett litet hopp om att ett under kan ske

Vi bor fortfarande ihop, samåker till jobbet när det går, sover bredvid varandra och äter middag tillsammans. Jag förstår om ni tycker att det låter konstigt  och undrar hur jag står ut, men sanningen är den att det här är min vardag sedan ett år tillbaka. För ett år sedan slutade mannen att prata med mig (allt började med att han var väldigt nedstämd) och i juni förra året meddelade han att han ville vara ensam. Ensam visade sig innehålla den nya tjejen som jag av en slump fick kännedom om i slutet av juli. I november sa han att han tänkte skicka in papper med ansökan om skilsmässa och där någonstans stannade allt upp.

Vi har  tagit oss igenom jul, bröllopsdag och nyår, vilket som bedrift inte skilde sig i någon större utsträckning ifrån det övriga året.

Jag säger att jag har valt för något annat kan man väl inte säga när man stannar kvar i en sådan här relation?

Ja det var min dag min historia och mitt liv så som det ser ut just nu och som det sett ut länge. Jag skäms över att jag har valt/väljer att  leva så här men jag jobbar också på att förändra. Även en liten förändring är ju en förändring och mina består främst i att jag sedan en tid tillbaka tränar mycket och att jag efter nyår tog av mig mina vigselringar. Nu bär jag istället en helt fantastisk ring som jag köpte till mig själv den 4 januari och som jag bara älskar 

Många hjärtevarma kramar, tänker på er och på den fantastiska styrka som vi alla ger varandra på det här forumet / MM