Vad sen?

[Louise Odier]

Hej mi.
Spara du dom smsen,kan du skratta åt dom nu så kan du kanske ha glädje av dom längre fram.
I går var första gången jag orkade titta på foton av honom,jag blev hel låg och bara grät så jag
hoppar det minst ett halvår till.
Dum nog som jag var skickade jag av ett sms och berättade det också….första gången på  2 månader som jag talar om vad jag känner för honom..så det var inget jag var mogen för.

Jag är helt övertygad om att ditt x tänker tillbaka på era trevliga stunder och att det både gör ont och ställer till det i hans nya liv.

Jag har fått höra hela våren att när sommaren kommer blir allt lättare…jaha när då??
Jag kan skriva under på att det bara blir värre,jag har aldrig haft en värre sommar en denna i hela mitt liv.Har aldrig känt mej så ensam…sommarlunken kommer i alla fall inte drabba mej denna sommar.
Bara ensamhet rotlöshet sorg och jäkleskap…

Kram Louise

[Mi]

Som en ren slump tog jag och rensade i min inkorg i mobilen,något jag tydligen inte gjort ordentligt på länge..Hittade en massa sms och mms som är 2-3 år gamla från ex.Vilka roliga sms och mms han skickat en del bara månader innan han lämnade oss.Av dem att döma kan han inte ha planerat uppbrottet så länge som han vill påskina tror tyvärr att han lämnade sin familj efter att ha mått dåligt i några månader.
Vilka kärleksförklaringar roliga mms och en del snusk också...Undrar om han någonsin överhuvdtaget tänker tillbaka på de nära 20 år vi delat?undrar om han någonsin saknar något av det vi hade ihop?tex så hade vi så himla roligt ihop
vi delade samma humor och skämtade ofta.
Undrar vad som hände med den mannen?Husomhelst har skrattat hejdlöst en lång stund och bestämde mig för att inte radera dem riktigt än.

Nåväl det är ju historia nu ändå.

[camillas]

Jaggan ledsen att även du har hamnat här. Tyvärr finns det ju flera här i din situation. Vi har kommit olika långt på vägen tillbaka men jag tror att vi alla haft hjälp av detta forum där vi kunnat skriva av oss sorgen och ilskan och fått stöd av de andra i forumet. Jag vet att jag blivit stärkt av supporten jag fått här. I början är det nog minut för minut som gäller precis som du skriver. Tyvärr smärtan är hemsk och chocken total men ända sättet att komma vidare är att ta sig igenom dessa känslor. Skriv gärna och berätta hur det går för dig.

[jaggan]

Sitter här med min chock sedan en vecka tillbaks, att min man ska lämna mig, som en blixt från klar himmel.Gråter och gråter, känner bara en stor tomhet,vill bort men tomheten går inte att springa ifrån. Vad ska man ta sig till? Går det ta sig fram minut för minut? Eller? Som du skrev, var är livskamraten som ska dela alla upplevelser med? Ensamt trots att man kan vara omgiven av vänner och barn......

[mamma mu]

Har haft det helt ok..ute på havet med goda vänner och så..men..men..visst saknas ju nåt. Känner mig ensam ändå._inga-länkar skall jag ut till en holme o bada bastu men._inga-länkardan hem ensam igen. Glad över alla vänner förstås men varför känner man sig så ensam?? Har haft huset fullt av fulla trevliga ungdomar också så det har blivit mycket skratt..men...var är min livskamrat??

[magda]

Ja , håller med mamma mu om midsommar...min fd man och jag träffades på midsommar, förlovade oss och sen gifte oss allt på midsommarafton..jobbar hela helgen och det är jag glad för , lite annat att tänka på , även om det känns bra innan sådana här helger så vet jag att jag kommer bli ledsen...är bjuden till kompisar på lite sill och sånt innan jobbet imorgon , men det blir många där och jag vill inte sitta och bli ledsen bland andra så där som det lätt blir nu, vissa dagar kan jag inte hålla mig och ibland känns det som att man inte vill tynga ner andra med sitt. Känner nu efter att jag bestämde mig för skilsmässa för snart nio månader sen att det är nu jag behöver prata ännu mer egentligen än i början , men det känns som att jag borde ha gått vidare och inte älta som jag gör..Trevlig midsommar ändå alla ni här

[mamma mu]

Härligt väder 2 h kvar på jobbet, vill inte fira midsommar..usch vad dessa helger ska vara tunga..hoppas det fort blir måndag igen..

[Mi]

Jag måste väl i ärlighetens namn säga att han först nu faktiskt börjat prioritera barnen.Det första halvåret efter uppbrottet var de bara med mig sen en natt i veckan samt varannan helg hos honom.
Sedan ca ett halvår har han dem varannan helg men då tors-sön och nu har de börjat vara där nästan en hel vecka åt gången.
Han har helt klart fått lära sig att prioritera barnen vilket är nyttigt för honom men allt som oftast kommer något emellan som gör att jag måste rycka in (inte mig emot).

Det är nog en stor omställning för både honom och barnen att plötsligt umgås så mycket.Han har inte varit hemma så mycket vare sig på helger, kvällar ,eller haft semester med oss annat än någon vecka på sommaren.

Barnen anser att hemma hos mig är hemma och hos pappa hälsar de på.Jag tror ändå att de har det ganska bra när de är hos honom men jag vet inte hur trygga de känner sig där.

[Icka]

Hej

Vad jag känner igen känslan, det är så jobbigt när barnen inte är hemma. Det har varit samma hos mig jag har jobbat minsta möjliga för barnens skull. Han har alltid varit "oumbärlig" på sitt jobb och prioriterat sitt intresse. Han har haft svårt att ta sig tid ens på helgen att ängna sig åt famijen.

Hur klarar ditt x av att ha barnen varannan vecka nu när han inte hade tid förut? Jag tror ine det finns någon sk åldersgräns när de får bestämma.

Jag har fördelen att barnen bor hos mig och är hos honom varannan helg.  Han har aldrig ens diskuterat något annat boendesätt, tack och lov kan jag känna. Jag är helt övertygad om att barnen behöver en fast punkt. Speciellt om man har svårt att komma överens. När de känner att de har en trygg punkt och vet var deras hem är så kommer det bli lättare att vara flexibel.

En vän som växt upp med skilda föräldrar sa till mig att.Ett barn kan bo på två ställen men det är viktigt att de har ett hem, en fast trygg punkt.

Fördelen är ändå att när han stack så blev skillnaden inte så stor för barnen, han har inte varit med i skola dagis, möten, kontakter med andra föräldrar osv tidigare och visar inget intresse för det nu heller. För mig och barnen har den biten rullat på som vanligt och det har nog varit en stor trygghet för oss att något är som vanligt i alla fall.

[Louise Odier]

Jag TROR att barnen ska vara 12 år för att bestämma själva.
Det är slitsamt för barnen m två hem,tänk er själva att ha två boende…men för en del barn funkar det jättebra.

Biggan, din son är 14 år och har huvudet på skaft och säker rätt i det han säger.
Om du har möjlighet att låta han vara hos dej på heltid så låt han vara det.
Vad gäller x och din sons relation så får ditt x vara den som tar ansvar för att det fungerar inte du.

Louise

[Mi]

Jag avskyr avskyr avskyr att vara ifrån mina barn.Jag har alltid varit med dem,jobbat lite för att kunna vara så mycket som möjligt med dem.Mitt ex har inte alls prioriterat dem på samma sätt.Han har jobbat mycket men också lagt ner otroligt mycket tid på fritidsintressen som han vägrat släppa fast det inte funnits tid eller råd till dem.

Känns så frustrerande att han nu helt plötsligt har rätt till 50% av deras tid när vi levde ihop var jag så glad om han orkade med att ta dem en timme till parken någon gång om han var hemma på helgen.
Då gjorde det mig inget att det var jag som skötte allt med barnen för jag gjorde det för mitt eget höga nöjes skull och mitt ex hade så fullt upp med annat.
Vill att de skall vara med sin pappa såklart men vet att de hela tiden längtar `hem´ då de är hos honom.
Vid vilken ålder får de själva bestämma vart de vill bo?
Min förhoppning är att mitt ex skall flytta närmare mig på så vis tror jag att det skulle vara lättare för barnen att känna sig hemma hos honom.

[mamma mu]

Det är så tungt dethär att måsta dela på barnen..så fel och eländigt. Inte skaffade man ju barn för att ha dom varannan vecka heller..Har själv alla hemma nu, visst är det härligt men nog skulle ju pappa behövas här med oss! Stora killarna har jobbat halva natten med sin båtmotor o fortsätter ännu, om några timmar är det tävling. X är hos henne så han har inte kunnat vara med o hjälpa sonen..känns konstigt. X kommer att vara på tävlingen o jag skickade just sms o frågade ifall hon kommer att vara med...hoppas inte, för då far inte jag! Det är min son som tävlar så jag hoppas hon förstår att hålla sig borta..få se..Mina vänner säger att jag skall skita i det men kan bara inte se dem två tillsammans.

[Biggan]

Trodde min son skojade igår när han sa att han vill flytta till mig. självklart sa jag det är bara att hämta alla saker.
Då säger han "Bra för jag känner mig inte hemma hos pappa. Det här är mitt hem." Efter separationen har vi båda köpt nya lägenheter så det är inte det att jag bor kvar i vår gamla.
När jag insåg att han inte skojade blev jag så ledsen.. en del var nog glädjetårar för att han vill bo med mig. Men även sorgetårar för att jag inser att hans pappa inte bryr sig om honom på det sätt han alltid gjort. Han berättar saker varje gång han kommer från sin pappa som får mig att bli chockad. Har inte velat trott på allt han sagt. Men uppenbarligen så är allt sant eftersom han nu inte vill bo kvar där.
Han är 14 år så egentligen kan han enligt reglerna få bestämma själv vart han vill bo.
Vet inte hur jag ska gå vidare med detta. Vill ju samtidigt att de ska en bra relation med sin pappa. Men har väl egentligen fått bevis på hur lite han bryr sig om dem eftersom han gjort schema för semestern där han satt 6 v på mig och 2 på honom.
När jag ifrågasatte det så fick jag bara till svar, det jämnar ut sig med tiden..

[Louise Odier]

Natti natti/Louise

[mamma mu]

Godnatt alla brustna själar..imorgon skall vi alla ha en bra dag! Är kramsjuk, får gå o krama kudden igen..