Vad sen?

[Biggan]

Hur man än gör så mår man ju dåligt, så fortsätt du att att låta din man vara otrogen mot sin älskarinna med sin fru. Tycker den var så bra.
Vi kommer nog dit en dag då vi inser att vi är värda bättre. Så ha så roligt det bara går på vägen dit.

[mamma mu]

Det rådet får jag också..låt honom se hur det är att vara skild...joo, vet och är som du. Ibland går det och ibland inte. Trillar alltid tillbaka då jag varit såååå bestämd dagen före. Ska jag umgås eller inte. Igår bjöd han oss (sin familj) på middag. Visst skulle det ha kännts dumt att skicka alla barn o jag skulle ha blivit hemma. Tycker att de är trevligt att ses hela familjen och prata om sådant som angår oss alla. Ibland tänker jag som så att Jag lever bara en gång och har jag nu lite skön sex med min man så är det nu så farligt? Han gör fel, inte jag men...vet ju att det nog tär på mig också, ibland mera, ibland mindre..Lev här o nu! Mmmmm...Vet inte svaret heller..

[Biggan]

Mamma Mu du är ju inte mer än människa som har känslor.
Man kan inte bara "stänga av" för att våra X har gjort det. Vi har ju inte haft en chans att ens tänka tanken på att koppla bort våra känslor. Gör som alla säger "lev här och nu, gör det som känns bra för stunden" Någon gång så kommer vi nog hitta AV knappen. Längtar så till den dagen!!
Jag funderar varje dag, timme & minut hur jag ska vara mot mitt X.
Vänner eller undvika honom. Jag har olika svar varje gång. Rådet jag fått är att ta avstånd. Men det är ju så svårt..

[mamma mu]

Jo Mi du har så rätt. Så länge vi lever såhär vill jag ju inte ha nån annan heller..väntar nog på min prins men x spökar ju hela tiden. Vi pratar varje gång att vi skall sluta, han vet vad jag känner..har ju inte sex med grannen heller bara för att sova gott. Jag vet ej, kanske jag hoppas han blir fast så hon ser vad han är för en..o andra sidan kan han inte komma till mig mera heller, vet nog det. Vi har hållit på såhär i ett år..vet att det är sjukt och skäms nog för det att jag inte är starkare än såhär. Väntar på den dagen jag skall bli det och VET att den närmar sig. Jag är ju inte otrogen, vi är ju gifta ännu..han är otrogen och det kan han bra. Nu vet jag hur enkelt det är för honom. En gång otrogen, alltid otrogen..tycks vara sant. Han är nog också en struts som gömmer sig o litar på att aldrig bli fast. Tänk att endel kan leva så.

[Mi]

Ja du Mamma Mu för det första tycker inte jag att du skall ha dåligt samvete,han skall men inte du.För det andra måste han vara en man helt utöver det vanliga då han har 2 kvinnor som ställer upp så på honom som ni verkar göra.
För det tredje så önskar jag verkligen av hela mitt hjärta att du plötsligt en dag springer på mannen i ditt liv som bara vill vara med och leva med dig för resten av ditt liv,och är dig trogen tills den dag döden skiljer er åt..
Av döma av dethär forumet så verkar sådana män inte finnas men man får väl aldrig sluta hoppas och tro eller???

Tyvärr tror jag att ditt ex kommer fortsätta med sitt dubbellliv så länge han kan, och så länge ni lever så kommer du inte ha möjlighet att gå vidare i ditt liv tyvärr.Önskar dig verkligen all lycka till..

[mamma mu]

Har varit rätt så mycket tillsammans med x. Fixat på gården, lagat mat och så var vi på tumis ut till stugan och klippte gräs o badade bastu. Jag är glad över lite sällskap, är så trött på att vara ensam men._inga-länkardan får jag så ledsamt då han åker till henne en vecka igen..Har pratat med honom och har sagt att jag kan inte skilja mig varannan vecka..han förstår och skulle jag säga att jag inte vill se honom så skulle han förstå det också men det vill jag ju inte..Mitt liv är så jätte konstigt..har honom sådär lite kvar men ändå inte..tyvärr har jag inte slutat med att ha sex med honom heller. Känns så bra..älskar ju dendär jäveln ändå...Borde ju vara arg och ännu mera arg och visst är jag det ibland också men..stampar på stället o kommer ingenstans. Kanske det blir bättre då han kommer att vara 2 mån hos henne på sommaren då han inte har eget hem just då...Då blir det knappast så mycket sex i varje fall..Vet att jag gör fel...vet det! Men faaan...

[Mi]

Hej Camillas !!!

Jag har inte haft så mycket tid att läsa och skriva härinne och det har verkligen kommit många inlägg de senaste dygnen.Fastnade speciellt för dina inlägg då de är läskigt lika mina upplevelser.Det har nu gått snart 1 ½ år sedan min man en dag plötsligt meddelade att han bestämt sig för att flytta.3 dagar senare gjorde han det också men han lämnade även sina barn och hade under flera månader bara sporadisk kontakt med dem.Efter ca 8 månader ordnade han en egen lägenhet ,innan dess flyttade han runt hos kompisar.

Vi har egentligen inte kommit någonvart på denna långa tid.Ingen skilsmässa.Jag tar fortfarande hand om det mesta som har med barnen att göra då de bor mestadels hemma hos mig (pga hans jobb bla).Jag känner såväl igen det du beskriver med din ilska tror att det var det som drev mig genom den första kritiska svåra tiden, jag var så himla arg.

Jag har väl kommit så långt att jag accepterat det som hänt,jag känner att jag lever ett bra liv ändå.Mina känslor för honom har jag tvivlat på nästan sedan det hände eftersom han gjorde mig och barnen så fruktansvärt illa.Om jag skall vara riktigt ärlig (och egositisk)så önskar jag faktiskt att han fortsatt hålla sig borta så att jag och barnen fick leva vårat liv.Ja jag vill att barnen skall ha en pappa men för egen del tycker jag bara att han fortsätter att förstöra mitt liv varje gång han hör av sig.Detta visar jag absolut inte för barnen utan uppmuntrar all kontakt dem emellan.
Jag tror inte han är lyckligare idag än när han gick,han har ingen ny (vad jag vet)och han jobbar i princip alltid så om han funnit lyckan vet jag ej men han slapp iaf leva ihop med mig.Önskar dig all lycka till i framtiden /Mi

[camillas]

Mi hur var han precis efter att han gått sin väg. Var han effektiv i att skaffa sig ett nytt liv eller lämnade han bara och höll sig till att jobba? Mitt x är vänlig oftast säjer ja det ska jag fixa till det jag ber honom om men inget händer. Han bara jobbar och tar inte i något annat. Jag har fortfarande hand om hans hund men där tänker jag sätta stopp nu för det är nog dags att ta ifrån honom illusionen att skilja sig är att gå och bara lämna allt ansvar och sedan höra att han är ju så schysst. Hon fick ju huset, han har pojkarna hur mycket som helst, ställer upp så fort dom ringer osv. Men jag då som sitter med allt vardagsslit ensam.Det vi delade på 2. Jag som var oförberedd och har fått en massa i knät som jag inte bett om. Det är jag som får höra lillkillen säja "jag gillar inte mitt nya liv" inte han. Pojken är ju så lycklig när han får vara med sin älskade pappa att han aldrig skulle säja något sådant. Vad skönt att få gnälla av sig här. Tack och lov för nätet och er som finns på sidan.

[Mi]

Jag hade själv inte en aning om hans planer anade aldrig något.Han bara flyttade ut en dag och kom aldrig igen.Han hade det senaste året tagit ett spikrakt steg i karriären och det förändrade honom en hel del (inte så konstigt).Jag känner inte alls igen honom längre han är inte i närheten av den man han en gång var,kan nämna att vi just förlorat en budgivning på en lägenhet vi båda verkligen ville ha och den var verkligen avsedd för en familj att leva i.

[camillas]

Mi vad märkligt att höra. Min snart x-man är också chef på väg uppåt i karriären och jag tror att hade han förlorat jobbet skulle han tappa hela sin identitet. När jag ser i backspegeln så ser jag ju en succesiv förvandlig från en utåtriktad kille som älskade att göra nya grejer och familjen var hans allt, till en person som bara lever upp då han pratar jobb eller om dom han träffar i jobbet. Jag önskar naturligtvis att du sluppit gå igenom det du har men det är ändå skönt att höra att jag inte är ensam. 3 veckor innan han sa att han ville skilja sig frågade yngste pojken om han skulle kunna skilja sig från mamma (apropå en kompis vars föräldrar skilt sig) då svarade han nej det har jag inga planer på. Så min chock var total. Känner mig lurad som så många andra här. Lurad på vårat familjeliv, våra planer, våra barns lugna trygghet, så säkra på mamma och pappas kärlek till varandra och dom. Det värsta är att vi inte ens var värda att kämpa för. Att gå i terapi att göra vårat allra bästa. Då kunde vi sett barnen i ögonen och sagt att vi gjort allt. Vad ska man säja nu. Pappa bara smet. Det värsta är att man är tvungen att hålla kontakt för barnens skull. Jag bråkar inte, pratar bara gott om honom när dom hör försöker vara så "civiliserad" som det går. Han har ingen aning om hur jag känner mig eller mår. Jag vägrar att ge honom den vetskapen. Grinar gör jag på dass,svär gör jag ensam i bilen och för tröst läser jag här där jag ser att jag är långifrån ensam.Förbannade karl,suck.

[Mi]

Hej Camillas !!!

Precis så känner jag också.Mitt ex har inte träffat någon annan men har en hög chefs position och jag tror att han helt enkelt inte orkade med att vara familjeman.Då han inte är med barnen verkar han jobba oavbrutet (tror jag).
Så himla konstigt att man bara kan välja bort sin familj.Hoppas att allt löser sig till det bästa för er.

Kram

[lämnat]

Va bra att du hittade hit.... det är alltid skönt att gnälla av sig....
Eller skriva av sig, det är sunt för själen.
Det är självklart tråkigt det som har hänt med din man...
Det känns lite som en folk sjukdom att folk bara flyr, istället för att jobba på det.
Vi har säkert alla stuckit huvudet i sanden.... men det är långt ifrån att bara fly....
Hoppas du hittar lite styrka i att läsa inläggen, och självklart skriva av dig.

Har ni haft ett bra äktenskap eller har det varit mycket problem??
Berg och dalbana åker man väldigt ofta den första tiden. Det gjorde jag i alla fall....
Har fått lite styrka nu dock som jag lever på.... Men dalarna kommer nog finnas ett tag till sen få man hoppas att det övergår till väg gupp...
Kram

[camillas]

Hej är ny här men läst många trådar sedan jag hittade denna sida. Det känns skönt att dela smärtan även i det tysta. Mamma mu jag har följt din tråd och undrar hur du har det nu.För mig slog bomben ner i början av april. En kväll var han lite grinig. Jag undrade varför och han talade om att han ville skiljas för känslorna var slut för mig. Efter 15 år tillsammans och gifta i 12.Om vi åtminstone hade grälat eller att där var någon annan anlednig som jag visste om.Men bara sådär. Jo han hade tänkt på det i ett par veckor. Jag försökte få honom till att vi skulle gå i terapi men han fnös bara åt det. Nu bor han i ett tillfälligt boende, han tar mycket hand om barnen (pojkar 10 och 12 år) och har lämnat huset till mig. I början trodde jag att han hade någon annan på gång eftersom det blev så abrupt men nej. Han jobbar, är med pojkarna och i princip inget annat. Han älskar sitt jobb och ibland känns det som att han ville bli av med familjen för att kunna jobba ifred. Jag har åkt upp och ner i dalgångar som ni alla här inne och just nu är jag mest arg för jag får sköta allt praktist medans han inte tar tag i något. Inte ens skaffa sig ett eget boende. Jag fixar med barnens skolgång,läxor,tvätt osv. Plus huset med ved, gräsklippning osv.Ekonomin har han inte heller tagit del av ännu jag har fortfarande hand om bägges löner. Undrar va fasen han tänkt sig egentligen. Men han kanske fixar allt sådant nästa vecka så vi får ett avslut. Tack på förhand till dom som orkar läsa, ville bara gnälla av mig lite.

[saralena]

Hej fastnade lite för inlägget av magda, känslor , om känslor.
Ville bara dela med mig av positiva känslor. Jag mår mycket bättre i dag än jag gjort på länge. Allt känns bara så mycket lättare.
Har läst lite olika inlägg här nu och så mycket "dåligt mående",  men det blir lättare, jag lovar, jag har fått uppleva det nu.
men det är klart tiden måste gå, besluten fattas,vad det än gäller. Om skilsmässa, flytta, göra detta tunga att packa och
flytta, och detta att inse att det blir inte vi mer. Det är nog det värsta, jag har fått känna på det också även om mitt x inte
lämnade mig som era män gjort. Han lämnade mig genom otroheten i många år.
Och jag säger som magda, jag önskar att jag blivit mer arg och slagit honom när jag var så förtvivlad. Men magda man kommer vidare ändå även om man inte reagerar rejält, du kanske har varit ledsen i stället.
En sak som jag kommit på nu i efterhand, jag skulle gått på kickboxning när jag var så otroligt knäckt och ledsen.
Slagit av mig min förtvivlan, är det någon som provat det?
Ska prova det  om jag faller ner djupt i några gropar igen.
Men nu känns det lättare med livet, hoppas ni snart är där
Styrkekramar till er   

[Hopplös]

Vad händer när ditt x nya har tröttnat på honom? Skulle du kunna tänka dig att ta honom tillbaka efter hans lilla flört? Jag har funderat på hur jag själv skulle göra. Trots att jag älskar mitt x så otroligt mycket, har han gjort mitt hjärta så illa att jag inte skulle klara av en runda till med honom. Känner du likadant?