Mitt i en separation

[saralena]

Hej Pessan
ser ditt inlägg lite sent men,   måste säga att jag känner igen mig och håller
med i mycket av vad du sa  / bra

[skorpan]

Jag vet hur det känns Märta... Mitt x har flyttat runt hos kompisar men har nu äntligen köpt en lägenhet. Ikväll var han och hämtade möbler och saker för att kunna få ett beboligt hem. Det var jobbigt men känns ändå ganska bra. Funderar på att ta tag och måla om i vardagsrummet. Vet ju att jag snart får hjälp att lägga in golv och göra fint i dom andra rummen. Det har gått lite drygt två månader och det känns faktiskt som det värsta är över. Visst kommer dippdagar då jag mår skitdåligt men det går fortare och fortare över. Vi har visserligen aldrig varit osams eller bråkat utan tvärtom (eller jo.. det är klart att vi nu så här i början har tjafsat men det är inget bestående) så hoppas vi på att någon gång hitta tillbaka till att kunna umgås som vänner. Men just så här i början är det svårt att umgås utan att känna sig sviken och ledsen men andra säger att tiden hjälper till och att det kommer att bli lättare.
Hoppas att du får ett avslut och kan gå vidare och tänka på dig själv istället.
Glad att jag kan gå in och skriva av mig och läsa om er andra som är både längre fram i processen eller i samma situation.

Hoppfull Skorpa

[mamma mu]

Var beredd att det kommer att ta en lång tid med mycket känslor. Men du klarar det som vi alla andra. Det är för jävligt många ggr men..det går nog ! Är så sömnig att jag skriver mera en annan gång. Kram

[Märta]

Ja ....idag var dagen han "flyttade".....tung dag...men ändå början på mitt nya liv....Dock är han inte färdig han måste hämta mer saker...och så ska vi hjälpas åt med barnen kommande vecka....så helt avslutat är det inte. Nästa helg kanske...jag vill bara få ett avslut......och gå vidare. FÅ en chans att sätta mig i ett hörn och gråta en skvätt.....få ur mig lite....
Frågan är vad är nästa steg och hur tar man det? Ska man gå med ett låtsas leende......jag vet inte hur jag ska göra......för att känna att jag tar stegen framåt...

Kram till Er...

[skorpan]

Ja, tyvärr har jag samma upplevelse. Vi båda tycker att vårt förhållande har varit jättebra. Jag har verkligen inte fått några föraningar eller indikationer på att något var fel utan från ena dagen till den andra så lämnade han mig och vårt gemensamma barn och flyttade runt bland kompisar. Jag gissar på att han har hamnat i en livskris eller något det är ju så alla runt mig säger. Tyvärr är det jobbigt att han redan nu vill att vi ska vara vänner och kunna umgås. Jag själv känner att just nu så går inte det och han respekterar det. Nu har han hittat ett eget ställe att bo på och ska hämta möbler om några dagar och det kommer att bli jättejobbigt men ändå skönt att äntligen få göra om lägenheten till sin egen. Men det känns att något är på gång för det känns jobbigt redan nu.

Hoppas på en bra helg trots allt.
/Skorpan

[Märta]

Jag förstår och även är det bra att få läsa "den andra" sidan. Har även en kompis som är den som lämnar där jag pratar med både lämnaren och den lämnade. Men jag måste helt ärligt säga att i mitt fall hade jag inte en aning om att detta skulle ske. Hade inte föraningar, vibbar eller dyl i vårt förhållande. Hade jag haft det så hade jag möjligtvis förstått det men nä....tyvärr alltså. Han kapade benen på mig.... känns det som. Och förutom allt det han har gjort så känner jag att han bara tänker på sig själv, men barnen då? Inte en tanke på dom, han visade dom sin lägenhet, sen är stora killen ledsen.... men han återkopplar inte med barnen utan det fick jag ta. Han verkar bara tänka på "sitt" nya liv...tyvärr det finns historik också.....Fast det bra i det är att jag blir arg och på ilska kommer jag längre än ledsamhet. Men dippen kommer sen...jag vet. Nu vill jag bara ha ut honom helst idag!!!!
Kram

[mamma mu]

Pessan du har kämpat och gjort allt det vet jag. Inte är du sämre på nåt sätt. Men du vet att vi som lämnade skriver här hur dumma våra x är osv. Det skall inte du ta personligt om vi skäller lämnare. De e nog bara våra egna x vi skäller på. Eller e ledsna på. Jag är glad att du finns här. Du har fått mig att tänka efter flera gånger. Jag förstår ju nu en massa som man inte kan ta till sig i början. Då är allting bara den andres fel..Så skriv du på. Vet nog att det är tungt att vara på din sida också. Ingen lämnar sina barn, sitt hem, sin fru om man inte känner att man måste..

[lisbeth3]

Alla skilsmässor är ju inte obefogade, inte alls. Jag har både lämnat och blivit lämnad. Vad jag funderar på nu efter att ha blivit lämnad är just att bli det på ett sådant sätt. Från häftig passion, till mycket tät relation med många viktiga och riktiga samtal och ett härligt kärleksliv och så plötsligt...slut på kärleken. Då känner man sig som en kasserad sak, något som man kan byta ut från den ena dagen till den andra. Om fler och fler upplever detta konstiga fenomen så blir jag faktiskt orolig för alla oss människor. Hur ska det gå om vi gör så mot varandra? Vi blir som främlingar för varandra, vi känner inte in hur andra kan känna. Men jag är fortfarande mitt i krisen och ser allt väldigt svart, jag generaliserar säkert obefogat.. Inte meningen att såra någon.
Lisbeth

[Pessan]

Kan inte låta bli att reagera på lite skrivet här...

Kan hålla med om att män tänker och handlar  annorlunda än vi kvinnor, och detta är ju vetenskapligt bevisat, men jag håller med mycket i vad L L säger... Jag är en lämnare... har kämpat i 16 mån för att våra vuxna barn och min man ska vänja sig vid situationen...och det har gått bra, men jag glömde mig själv i detta, har levet med såna skuldkänslor, förtvivlan, rädsla, osäkerhet och sorg....MEN

Jag är ingen sämre människa för att jag lämnar, inte sämre mamma, farmor, vän osv... jag gör något så att vi båda kan utvecklas som människor och känna livsglädje igen....för visst märkte min man att något inte stod rätt till...jag var inte lika glad, oftare trött, tyckte inte något var roligt...barnen kom hem...då kom glädjen igen..men sedan kom tomheten, och varför...Ja det vet jag inte ...jo det visste jag men det tog nästan 7 år och en svår depression med en sjukskrivning i  2.5 år...och inte ens under denna tid erkände det för mig själv...

Har/hade en otroligt snäll, omtänksam, hjälpsam, trygg man, men jag kände mig väldigt ensam i förhållandet...jag var den starke, jag var den som tog hand om allt, när fick jag vara svag...vem hade jag att luta mig åt....jo min äldste son som alltid tog de pratstunderna med mig...

Låter säkert konstigt men min man har aldrig varit en ödmjuk, empatisk person och detta har stört mig mycket då jag är väldigt lyhörd för människors mående.

Gemensamt här är att lämnare inte "kämpar" men att inte märka nått i ett förhållande som man haft i så många år kan jag tycka är lite konstigt? känner man varandra då, innebär det att man är på samma våglängd, alla verkar ju vara helt oförstående om att något varit fel, eller så har man blundat för det.

Vet att alla håller med om att det inte är bättre att leva i ett äktenskap/förhållande som bygger på falska kärleks förklaringar, lögner, ett familjeliv/förhållande som inte är äkta....

Men varför inte vända spegeln mot sig själv och försöka se vad jag (lämnad) har för del i det hela, finns det inga fel alls här??? man är ju två i ett förhållande....och jag kan som mamma erkänna att jag har varit mamma till 90%, kvinna/hustru/älskarinna 10%...vilket jag tror många av oss känner igen sig i.

Sen att man hittar en tredje part, då blir det ju inte bättre, men bara det är ju en signal om att något inte är rätt i förhållandet!!!! Visst är det bättre att lämna utan tredje part inblandad, men ibland är det något som utlöser det som har varit på G utan att veta hur man ska göra...fegt OK, men vem har sagt att man ska förstå allt som händer....och att det ska finnas en förklaring till allt...inte vet jag!!!!!

Man känner sig nog mer ratad, kasserad, eller vad det nu kan vara när man lämnas, (har själv varit där)
än den som lämnar, men skuldkänslorna, sorgen, är inte lättare för oss även om det är vi som tar steget..

Jag lovar att det är minst lika stort helvete att lämna som att lämnas...det finns ingen som gör det med en axelryckning...men man kan visa sina känslor på olika sätt....
Visst finns det idioter som inte kan bete sig som folk, men dra inte alla över en kam...

Det finns ett forum för er som blivit lämnade....här,  som lämnat efterlyste
Men var finns ett forum för oss som lämnar...?

[Mi]

Jag tror efter att ha läst många livshistorier härinne att vi är många som känner att vi blivit lämnade utan förvarning och utan att få en chans.Tror tyvärr att många (inte alla)störtar från ett förhållande alldeles för fort,utan att vilja kämpa för det.Något som säkert känns som det enda rätta just då, men undrar om man ger det lite perspektiv,hur många uppnår det liv de verkligen vill ha?hur många blir riktigt lyckliga?

[skorpan]

Inte för att jag blir glad att höra att fler har gått igenom det som jag nu går igenom men det är ändå skönt att höra att man inte är ensam. Efter att haft en skräphelg där jag varit arg, gråtit och betett mig korkat så har jag idag fått en kraft som gör att jag känner mig starkare. Men jag vet att dom dåliga dagarna kommer tillbaka men jag är glad för varje dag som jag fungerar. Hade ett telefonsamtal med mitt ex idag för att tala om att vi måste klippa av vår kontakt för ett tag och enbart prata om vår dotter om det behövs och det känns oehört skönt! Nu måste jag fokusera på bara mig och mina behov och det känns bra.

[lisbeth3]

Nä du Lucky Luke, kärlek är banne mig inte som en liter mjölk. Det är skillnad på människor och ting. Om man blandar ihop dessa, eller rent av byter ut dem mot varann, man förtingligar människor och förmänskligar tingen, då är vi illa ute. Det är just det som vi håller på med i detta konsumtionssamhälle (eller som Karl Marx kallade det - ett senkapitalistiskt samhälle. Han var nog inte så dum gubben Marx). Den största faran i vårt samhälle (sa Leonard Cohen i ett talk-showprogram) människors förhärdade hjärtan. Jag skulle vilja tillägga att vi faktiskt på ett sätt konsumerar relationer, vi skaffar dem, vi åtnjuter dem och vi kasserar dem när vi har tröttnat. Vi gör så inte enbart med vår partner utan också med våra barn, våra syskon, våra föräldrar. Det blir jävligt ensamt på slutet - ickemänskligt!
Lisbeth

[mamma mu]

Ja du, välkommen i detta gäng..tyvärr. Din historia är så många lik..Det är väl såhär det går..Min x lämnade mig också hux flux utan att jag anat någonting. Ny kvinna över ett halv år bakom min rygg. 26 år o 3 barn. Det är tungt och jävligt och mycket olika känslor. Har gått 9 mån för mig redan..och tungt fortfarande. Vill inte misströsta men var beredd att det tar tid..Mycket skall gås igenom. Men du klarar dig som vi alla andra här. Skriv på så skall vi hjälpa så gott det går.

[Märta]

Hej,
här är jag....ny i allt detta....men när jag läser så känner jag igen mig .....helt....
Har kommit på min man att ha kontakt med andra tjejer....ehh.....och då är det "mitt fel"...jag snokar... Sen säger han att han vill kämpa...och hux flux efter några dagar kläcker killen ur sig att känslorna är slut och han har funderat på det länge..... Ehhh hur tänker man då. 22 år och 3 barn senare. Det värsta är att han gått bakom min rygg, att han sen ljuger om det, sen säger att känslorna är slut.....utan förvarning. Jag trodde på fullt allvar att vi var lyckligt gifta....misstänkte ingenting och då menar jag ingenting. Nu....3 veckor senare så flyttar han om några dagar till nyinköpt lägenhet....ungarna mår kass, men frågan är om han ens märker eller fattar det.....på 3 veckor har 22 år bara raserats....jag går till fam.råd själv för att få tips om att hantera alla frågor från barnen och tom hon var fundersam om hur allt detta kunde hända på så kort tid.....En ny dam kanske? Jaja....låter säkert hemskt men skönt att jag har "Er"....Kram

[Lucky Luke]

Hej!
Jag skulle väl som jag sagt egentligen hålla mig borta här ifrån....men,men...
Forum kallas en plats, där en viss debatt eller liknande äger rum eller skall äga rum.
Visst är det så och här finns det även möjlighet att vädra olika åsikter eller värderingar oavsett rätt eller fel. Påstår med det att jag har varken eller (eller både ock) men vill gärna göra min åsikt hörd.
För de allra flesta är det nog självklart att man får ”jobba” för sin relation ( i nöd och lust).

För min del tror jag mer det handlar om en dysfunktion, en kärlekslöshet i barndomen (eller en hjärnskada?), eller att man inte har mognat, man har inte tvingats ta mogna beslut. Ja, jag vet inte men det är så oerhört svårt att begripa att någon man har litat på, som bedyrat sig sin kärlek, helt plötsligt kan säga att känslorna tagit slut.

Även jag har väl funderat på om mitt x är lite ”dum i huvudet”  . Det skulle för min del vara den lättaste förklaringen till att hon lämnade en så alldeles förträfflig man som jag .
Tyvärr tror jag inte det är så enkelt, för med det resonemanget hade vi ju ”idiot” förklarat ca en tiondel av Sveriges befolkning.
Sedan om en tiondel visar sig vara idioter är en annan femma.
Jag tänker istället så här: Om det visar sig att ens partner på något sätt saknar något i förhållandet och har väldigt svårt att sätta punkt på just den här saknaden, vad skulle det innebära för mig på sikt? Är det rätt att bara stanna kvar för sakens skull? När jag gör bokslut så skulle inte jag vilja uppdaga att det jag tyckte var ett lyckligt äktenskap, bara var ett spel för galleriet.
Om vi vänder på resonemanget, vad är det som säger att känslorna inte bara kan ta slut?
Om jag inte har helt fel för mig (har hänt förrut) så säger man väl att kärlek är (som) en färskvara.
Vem vill egentligen dricka skämd mjölk....(dålig liknelse iofs).
Mina känslor för mitt x har tagit slut...inte för att det i sak bevisar min tes, det är bara ett konstaterande.
/LL