Känns som livet inte är värt o leva...

[Pessan]

Hej Matt...

Ja visst är det sorgligt.....men samtidigt ser du/man att man inte är ensam ...och det stärker en otroligt på vägen.. Samtidigt stärker det en att man kan hjälpa nån som inte kommit så långt själv..

Fast jag tillhör lämnarna så har jag haft nytta av denna sida även om jag stundtals känner mig ensam då de flesta tillhör lämnade...men allt har sin tid...som någon klok sa till mig..

Sitter i situationen nu att  jag lämnat den man (efter 1år) som utlöste min äktenskapliga kris som varit på G länge...men något brukar utlösa det.. 
 Min man (vilket han fortfarande är) och jag bor inte ihop, har vuxna barn så vi har inga problem med boende där, vi är väldigt bra vänner, umgås mycket, och vi känner båda en ny trygghet i att ha upplevt det vi gjort, men om vi ska skilja oss på riktigt ...ja det får tiden utvisa, bodelningen är på g,  vi har väldigt svårt att släppa varandra tydligen efter 30 år, men svårt att bo ihop..

Så vad vill jag ha sagt med detta...jo att koncentrera dig på dig SJÄLV....tänk inte på gamla minnen, roliga stunder, hur det kunde varit....utan tänk framåt...svårt ja skitsvårt just nu... men som du läser här så går det...o du ska vet att jag har varit långt långt nere, många tårar...innan jag kom hit idag,
och inte mår jag helt 100 men 70 åtminstone ...(emellanåt och så kommer det att vara ett tag)

Du kommer att upptäcka en dag att det gått 5 -10 min utan att du tänker på henne,,,då börjar stegen gå på rätt håll...

Gör saker som tillför energi, sov mycket, hjärnan behöver vila...rör på dig....och glöm inte att äta...man tänker bättre när kroppen får energi på alla håll..
''

Och skriv av dig här...vi finns....kramar /pessan

[Matt]

Tack alla det är sorligt att läsa en del men det stärker mig också.

Tack...

[saralena]

Vi går igenom samma saker och känner samma sak, det är skönt att höra tycker jag
att det är inte bara jag som har det så här. Vi är ju så många.När vi nu har hamnat i denna
situation att gå igenom en skilsmässa. Och visst är det så, det är som en fruktansvärd mardröm
ibland, jag trodde inte det var sant , det jag upplevde. Det kan inte vara så, det händer inte mig.
Och det bara mal i huvudet hela den vakna tiden. För mig var det underbart att sova. Då försvann allt.
Sedan när jag vaknade kom mardrömmen tillbaka. Och gråten..och då när detta var som värst visste jag inte om detta forum fanns,
men jag skrev och skriver fortfarande i mitt kollegieblock, jag skriver och skriver, mycket samma sak men det behövs ibland.
Sedan var det en kompis och en släkting som fick ta en hel del. Så detta att prata med någon har betytt så mycket för mig.
Och en psykoterapeut.
Och som alla säger, det tar lång tid och tiden måste bara gå, och det gör den ju men så jobbigt.
Men hur det än är så ändrar det på sig, väldigt svårt att tro, men det gör ju så..
så håll ut Matt  //  saralena

[kaniba]

Hej Matt!

Vill skicka några varma styrkekramar till dig!
Precis som andra skrivit till dig så har du en lång och jobbig tid framför dig men du kommer att ta dig igenom det och det blir bättre!
Jag och min f.d hade levt ihop i 17 år, två barn, hus och allt det där när han släppte den berömda bomben - att han inte älskade mig längre i okt -08. Vi flyttade isär i januari -09.
De första veckona sedan han talat om att han inte älskade mig längre trodde jag helt allvarligt att jag inte skulle överleva. Jag grät jämt, på jobbet, på bussen, inför barnen - det gick inte att hejda! Goda vänner höll mig på benen, såg till att jag åt och lät mig prata. Mitt råd till dig - prata med vänner. Kanske kan ni gå i familjerådgivning. Vi gjorde det och även om det inte ledde fram till att vi hittade tillbaka till varandra så var det bra att kunna prata på ett strukturerat sätt med varandra. Våra egna samtal blev oftast inte så bra. Jag var så otroligt ledsen och besviken och arg och han sa nästan ingenting. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför han lämnade mig.
Fokusera på dina barn, de behöver dig!
Vi har delad vårdnad om barnen och har dom halva tiden var. I början kändes det hemskt att inte få träffa sina barn varje dag men jag har lärt mig att uppskatta min "egna" tid.
Jag tycker själv att jag har gått stark ur min skilsmässa (som blev klar häromdagen) Jag kan sakna familjen, att jag inte kan ge mina barn uppväxten i en hel familj men jag vill inte ha tillbaka min f.d. Jag bor för första gången i mitt snart 40-åriga liv i egen lägenhet. Jag klarade att flytta från mitt älskade hus och jag trivs i min nya lägenhet. Visst halkar jag ned ibland men trots allt tycker jag att mitt liv är bra. Idag kom barnen hit efter att ha varit 1 vecka hos sin pappa. Underbart att krama dom små liven..
Vill bara säga att jag och många andra här vet vad du går igenom. Tänker på dig!
Vill också säga att det blir bättre, det tar bara en jäkla tid!

Karin

[skorpan]

Hej Matt!
Du kommer att överleva det här! Har och är väl till viss del där själv ibland då allt känns jättetungt. Men efter att det nu gått drygt två månader så känns det som jag faktiskt fungerar på jobbet och inte har dåliga dagar hela veckan utan färre och färre. Jag har "överlevt" genom att prata, prata och prata. Har en psykolog som jag får stöd av och vänner som jag kan ringa varje dag om jag känner att jag har behov att prata av mig, vilket jag haft. Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen, arg och alla andra känslor helt enkelt. Det är ett sorgearbete med alla känslor som ska gås igenom.

Lycka till!
Skorpan

[lämnat]

Förstår verkligen varför du är hjältemedlem mamma mu alltid kloka ord...du är fantastisk:-)
Det hjälper att skriva här det gör det verkligen.

[Matt]

Tack.. Jag kommer att skriva mer..

[mamma mu]

Ja du Matt, det är oerhörd tung tid du har framför dig. Din fru har kommit längre än du eftersom hon funderat på det så länge och bearbetat det. Men vet att hon kommer nog att få det tungt sen också. Det kanske tar en tid för henne förrän hon inser vad allt innebär, och det är inte lätta saker. Du får nu bara se till att försöka äta och få dig ens lite sömn..vet hur svårt det är. Var beredd på att det tar sin tid och låt alla känslor komma, ut ska de. Gråt och prata med vänner..en dag lättar det nog. Hatade själv när någon skrev och tröstade mig i början och sade att: Det blir bättre! Ville veta när, hur länge ska man må såhär osv. Här är vi olika. Man skall igenom alla skeden och de räcker lite olika för alla. De första månaderna efter separationen har jag glömt eller förträngt, vet ej men har inte riktigt nåt minne av dem. Men nu lever jag ännu och livet fortsätter. Är mycket ledsen ännu (9 mån sen) och gråter och förbannar mitt liv. Men..jag fungerar i vardagen och gör mina minimala framsteg. Du klarar dig också, inte utan smärta men Det skall nog gå ska du se. Skriv här, det har varit min räddning många ggr. Alltid svarar nån med lite trösteord och man känner att man inte är ensam om sina idiotiska tankar ibland. Här är det bara att låta allt komma. Kram

[lämnat]

Känner igen dem känslorna.........
Har dem själv hade inte ens önskat detta för min värsta fiende....
Kram på dig vet att jag hade behövt det...

[Matt]

Tack Mi och alla andra.

Ska nog söka nån kurator eller nån på psyk kanske och prata med. Fy f-n jag trodde inte detta skulle hända mig. Jag trodde inte man kunde må så dåligt som jag gör, känns som skallen håller på o svika mig.

Det gör det inte lättare att hon verkar ta detta med ro och ser fram emot att bli själv.

Från en som ligger väldigt djupt i botten...

[lämnat]

Min man lämnade mig i oktober 09.... Tyvärr fortfarande kvar i samma tanker orkar inte leva...
Har en underbar dotter men så fort hon inte är hos mig, Så går jag sönder.......
Jag sökte Psykakut och pratade ett tag med Kuratorn där....
Men hon slutade så nu efter årsskiftet har jag inte varit och pratat...
Jag tycker inte det har hjälpt så jätte mycket men jag är fortfarande kvar i en kris...
Hoppas du hittar någon du kan prata med.... Lycka till

[saralena]

Det är otroligt viktigt att ha någon att prata med som Mi säger, både ensam och tillsammans.
 Att ha en utomstående med när man pratar med varandra.
 Det kanske är som så att den ena kan bli omkullpratad när man är hemma och diskuterar.
Då är det bra med någon som kommer med de rätta frågorna, som tänker på ett annat sätt och man själv
får prata till punkt.
Lyckatill/saralena

[Mi]

Till en början bör du nog vända dig någonstans dit du kan prata.Familjerådgivnig eller psykolog förslagsvis.Och du det blir bättre med tiden, jag lovar du är inte ensam vi är många som denna väg vandrat.Du har barn och det är en enorm gåva de behöver dig,tids nog kommer du inte att må så dåligt som du gör just nu.Många styrkekramar till dig...

/Mi

[Matt]

Jag och min fru håller på att ska flytta isär vi har två barn o hus.
Det är min fru som startat det hela med att hon inte har haft kärlek till mig på länge.(ca3-4 år) Nu orkar hon inte låtsas längre.

Jag mår riktigt dåligt vet inte vart jag vända mig....

Var ska man vända sig.

Hjälp