Att gå vidare

[mamma mu]

Ni är duktiga båda två! Trevligt att läsa att det faktiskt finns hopp för oss alla. Skulle man ha vetat i början att det tar så länge så skulle man gett upp. Visst blir det bättre, lite ,lite i gången Men usch så jobbig väg..

[lisbeth3]

Bright light, du kommer också igenom det svåra, en dag i sänder, så går tiden. Ibland har jag varit lite extra snäll mot mig själv och unnat mig sådant som är bra för mig. Kanske en fika på stan, något i klädväg som jag gillar. Men mest har jag lyxat med att vara öppen hur jag har det, har sänkt "garden", blivit lite ödmjuk, inte krävt av mig själv att alltid vara så duktig. Vinsten är att slippa vara bitter, har alltid varit så rädd för det (att bli som min morsa var). Som du kanske läst så var jag på väg att bli en riktig bitter bitch men kanske klarar jag mig ifrån det.
Du kommer igenom det svåra och det är värt!
Och tack för din fina respons! Blev sååå glad!
Kramar från Lisbeth

[Bright light]

Åh, lisbeth3, du anar inte hur glad jag blir av att läsa detta!
För din skull, du förtjänar verkligen att få må bättre och gå vidare efter så lång tid!
Men också för min egen. Om du lyckas så borde jag väl också kunna göra det, så småningom. Som du ju också skriver. Även om mina sår är långt ifrån läkta nu.
Lyckönskar dig och måtte livsglädjen få vara med dig framöver! I våren och det som kommer därefter.
 

[lisbeth3]

I dag har jag träffat mitt x! Vi uträttade ett ärende, sedan länge planerat. Det var en bra upplevelse, kände för första gången att jag kunde se honom utan "kärlekens skygglappar". Jag kände att jag kunde se honom med distans, och jag kände mig lugn och harmonisk. Vet nu att det verkligen är slut. Det känns skönt, för första gången på snart två år. Om det beror på att tiden läker alla sår eller på mina Sertralinpiller, det vet jag inte och det spelar heller ingen roll.

Så...gott folk där ute... det finns hopp för oss alla. Vet nu att tiden verkligen läker alla sår. Ibland tycks tiden vara så oändligt lång bara, man tror inte att man ska orka med den där mellantiden när man måste sörja och gå sin golgatavandring men på något sätt så går ändå tiden sin gilla gång och hux flux känns livet bättre, man har blivit starkare och livsglädjen smyger sig sakta tillbaka.

Och...snart är det vår!
Lisbeth