Hej Micke!
Välkommen hit!
Här finns ett sammanhang för oss som lever i relationer som krisar
och som håller på eller har gått sönder, och vi försöker hjälpas åt
på olika sätt att bära varandra med hjälp av olika erafrenheter
som vi alla har kring detta.
Ja, tokjobbig situation som ni har hamnat i.
Hur gör man för att klara något sånt här??
Mycket är nog väldigt individuellt, när man hamnar i en relation som krisar.
Båda parter mår dåligt över den situation som råder.
och man måste söka hantera situationen så visligt som möjligt.
Hare man barn som ni, så ger det en extra dimension i det hela också.
Några handfasta råd:
1) Pr
ata med varandra och välj inte mest tystnaden.Att prata, älta, ställa frågor till varandra och försöka hitta
svar på vad det är som gör att ni har hamnat där ni är,
är ngt grundläggande. Varför känner man som man känner?
Har ens relation utvecklats eller inte utvecklats på något särskilt sätt?
Vad har hänt och kan ni se hur ni skulle kunna tackla/arbeta med det som ni
kommer fram till att ni ser av sådant som inte har funkat så bra?
Finns det någon annan person med i bilden? Det är ju inte säkert att det gör,
men allmänt kan man säga att detta i många fall är något som faktiskt har visat sig
vara fallet, ngt som en part har lyckats dölja tills det inte håller längre.
Jag säger inte att det är så i ert fall, bara att det kan vara så.
Detta kan du också fråga om och försöka läsa av. Återkommande framöver.
Om ni har svårt att prata med varandra, om det låser sig för mycket, om ni mest blir arga
och går undan, eller väljer tysnaden, så skulle jag råda er, ja hur eller hur,
komplettera era egna samtal i denna situation med att NU ta kontakt med någon familjerådgivare i er närhet. De har erfarenhet av sådant här. Andra som också har erfarenhet av relationer är präster. För egen del kan man kontakta via vårdcentralen eller telefonboken, någon psykolog eller
psykoterapeut. St Lukasstiftelsen finns på sina håll och de erbjuder också samtalshjälp.
De är då lite dyrara än kommunens familjerådgivare.
Jag skulle uppmana er att kanske först ta kontakt med Familjerådgivningen och se vad det ger. Är ni eller du inte nöjda med det, kan ni söka hjälp med andra samtalskontakter.
Har ni inte samtalat på detta sätt innan, så kan det kännas nervöst och jobbigt första gången, men ni ska veta om att detta är något som nästan alla känner första gången, och så många har efteråt kunnat berätta om vilket stöd man har fått när man har vågat ta första kontakten och hittat fram till en bra samtalspartner som man sedan fått förtroende för.
Jag och frugan har erfarenhet både tillsammans och enskilt av flera olika och alla har passat oss bra.
Det har varit mycket utvecklande både i att förstå sin relation och att förstå sig själv bättre, de tankar och känslor som man haft och som har uppkommit i ens relation.
2)
Oavsett era barns åldrar, räkna med att de ganska snabbt läser av er och förstår
att det är annorlunda, att allt inte är som vanligt och försök också ni att läsa av de noggrannt och bemöt deras undran och frågor. Låt de aldrig tvivla på eran kärlek till de.
Det är svårt när barn är inblandade oavsett hur gamla de är. Det är viktigt att de inte svävar i osäkerhet om vad det är som händer er emellan och att de hamnar i tvivelsmål om de är älskade och har skuld i er relation.
Ni har själva ansvaret för er relation och barnen, som gärna tar på sig skuld i detta, behöver så bra som möjligt förstå att detta är ngt mellan pappa och mamma, och att de fortfarande känner er omsorg och er kärlek för de trots det som händer och sker er själva emellan.
Hur man pratar med de beror ju givitvis på hur gamla de är, men att söka bemöta de på deras nivå så ärligt, pedagogiskt och respektfullt som möjligt är superviktigt.
Jag tror det viktigaste är att man själv har medvetenheten om att läsa av de och viljan till att möta de och deras undran än exakt hur man ska säga eller att man väljer tystnad och flykt från de.
Var mycket observanta på de, krama de och ägna tid åt de.
3)
Tänk på era basala behov av sömn och mat och ngn nära fysisk vän att tala medHär på forumet om du tittar runt i olika trådar så har erfarenheter skrivits om både sömnen och maten i krissituationer, liksom om det viktiga med att ha någon nära fysisk vän/person att dela sina tankar med.
I en chocksituation så fungerar inte allt som det ska. De är det bra med ngn nära vän som finns där, som man kan tala med, och som ser efter att man inte glömmer bort att tänka på sig sjäv och de kroppens olika behov av sömn och mat som finns, att man helt enkelt tar hand om sig själv och låter sig ta om hand, på bästa sätt.
Ja, några rader från mig,
som liksom många här på forumet,
har lite erfarenhet vad det är att
leva i en relation där det invanda
vänds upp och ner och där man
måste kämpa för sig och sin relation på ett helt
nytt och annorlunda sätt.
Vad allt leder fram till kan man frukta
men mycket kan hända på vägen.
Kram och lycka till!
J