HJÄLP!

[Molly]

Känner verkligen med dig!
Har egentligen bara ett enda råd som jag tror fungerar. Sök egen proffs-hjälp.
En kurator eller psykolog kan faktiskt hjälpa och framför allt så hjälper det på
sikt. Missförstå inte nu och tolka det som att jag menar att du har psykiska
problem; jag menar bara att det är tungt att gå igenom en svår kris ensam.
Denna sajt kan lindra och hjälpa, men att regelbundet få samtala med en
människa som verkligen vet hur kriser förlöper är ovärderligt.

Ett annat kanske användbart tips är att se varje dag eller timme som AA ber sina
nyktra alkoholister se det; att bara ta en dag i taget och när det är som värst
bara en timme åt gången...

Lycka till!!!

[krille]

Jag lider verkligen med dig när jag läser om din situation Micke! Det skulle lika gärna ha varit jag som skrev ditt inlägg för ca 18 månader sedan.
Det är verkligen en livskris du hamnat i. Jag är fortfarande mitt inne i min kris trots att det gått så "lång" tid sedan min dåvarande fru och livskamrat asde samma ord som din sagt till dig!
2månader efter att hon släppt bomben så flyttade hon.
Jag vet inte mycket om hur er situation ser ut, men du skriver att du fortfarande är förälskad i henne, och det är en av dom stora likheterna jag ser.
Jag är mycket medveten om att det som funkar för en person, kanske inte alls funkar för en annan och tvärtom. Men jag vill ändå försöka delge dig några av mina erfarenheter. Jag har gjort en del saker som jag är stolt över och som varit bra, men jag har också gjort massor av misstag efter det att mitt ex beslutade sig för att det var finito mellan oss.
Det jag är mest glad över idag, och lite stolt också, var att jag/vi lyckades lösa dom sista månaderna tillsammans här i huset så bra. Dom efterföljande månaderna när hon flyttat gick också väldigt bra. Därefter började problemen hopa sig!

Som sagt! När hon precis släppt bomben så blev det lite gnabbande ett par veckor. Men sedan så insåg jag att jag hade allt att förlora på att visa min bitterhet gentemot min fru. Jag ville ju dessutom göra allt för att det ev skulle finnas en framtid för oss tillsammans igen efter en tid.
Så jag gjorde allt för att det skulle gå så lätt som möjligt! Vi pratade om precis allt det praktiska utan att någon av oss försökte smita undan! Vi bestämde också att barnen absolut inte fick drabbas på något sätt, utöver det rent uppenbara då att vi inte skulle bo ihop hela tiden i framtiden.
Man kanske kan säga att jag begravde mig själv och mina känslor i arbetet med att underlätta för oss alla. Dom gånger mina känslor trängde fram var mest på kvällarna, då rann det många tårar. Klarade jag inte av att behålla min fasad under agtid så gick jag undan en liten stund för att inte oroa barnen:
Vi beslutade direkt för att vänta med att berätta för barnen, tviillinggrabbar på 7år, tills vi visste mer hur det skulle se ut med boende och liknande!
Vi bestämde att jag skulle behålla huset eftersom jag var den enda av oss som hade råd med det,( läs, var dum nog att dra på mig den utgiften),och att mitt ex skulle skaffa lägenhet i närheten för att barnen skulle kunna fortsätta gå i samma skola och umgås med samma kompisar.
Sen så kom vi överrens om att vi skulle ha delad vårdnad. Här ska tilläggas att det inte var någon ny inblandad, vilket troligtvis gjorde det mycket enklare för mig att förhålla mig saklig.
Vi satte oss och delade upp våra lån så ingen skullle drabbas mer än den andra. Jag tog iofs de flesta lånen. Men det gjorde jag ju för att jag behöll huset! Så mina lån motsvarade mer än värdet på huset. Det gjorde att jag inte behövde lösa ut henne med pengar när hon flyttade.
Sen när vi kommit överrens om dom här basala behoven så satte vi oss och skrev ett papper med det vi kommit överrens om och skrev på detta med våra bästa grannar som vittnen.
Därefter satte vi igång att skaffa lägenhet åt exxet. Vi var iväg tillsammans och tittade på ett antal. När hon bestämt sig för en lägenhet och fått ett datum för inflyttning, så började arbetet med att dela upp våra saker.
Det är ett väldigt tungt jobb, men eftersom vi bestämt oss för att göra det snyggt så satte vi oss och skrev ner rum för rum vem som skulle ta vad!
Kom ihåg en sak när det gäller bodelningen nu. Det är bara saker. Saker kan ersättas och köpas när som helst! Det finns ingen anledning att bråka om prylar egentligen.
Jag tror inte att någon av oss egentligen blev överkörd av den andre en enda gång.  Mitt ex var snäll mot mig och lät mig behålla mycket för att inte huset skulle tömmas. Detta under förevändningen att barnen skulle få ha ett ställe där de kände sig riktigt hemma.
När vi skrivit ner allt vi kunde komma på så skrev vi en formell bodelning tillsammans. När det papperet var klart så gick vi åter över till våra grannar och lät dessa läsa igenom den för att med opartiska ögon se att ingen av oss förfördelats. Dom tyckte också att den var bra, så vi skrev under och dom bevittnade!
Därefter så gick vi gemensamttill banken för att lägga om våra lån och skriva huset på mig!
Det här var en fruktansvärd period, även om det kanske kan låta lätt när jag beskriver det! Men jag ångrar inte en sekund att jag gjorde allt detta nu så här efteråt. Tvärtom så är jag så glad att jag tog mig i kragen och inte lät mina känslor ta över. Jag är tom ganska stolt över det!
När alla våra praktiska saker var klara så återstod det värsta av allt. Att berätta för grabbarna. Den sista vecka innan vi berättade var den värsta jag upplevt. Jag trodde att vi skulle förstöra barnens liv helt.
Vi bestämde oss för att berätta på en fredagkväll! Det fanns en tanke med det också! Vi lyckades få låna nyckeln till hennes nya lägenhet över helgen! Detta för att kunna involvera barnen på ett bra sätt.
Vi satte oss ner på altanen med grabbarna på eftermiddagen och berättade! Jag kan säga att alla hemska scenarion jag målat upp i mitt huvud kom på skam! Barnen tog det jättebra.
Lite var det nog våran förtjänst. Vi satt tillsammans och förklarade prcecis hur det låg till helt utan att blanda in några värderingar i det hela!  Grabbarna tittade på oss och sa ok bara!
Det var helt otroligt skönt att se hur bra dom tog det! Krampen jag haft i mitt hjärta släppte snabbt och jag kunde börja andas igen.
Därefter så tog vi med oss en korg med fika och så gick vi bort till hennes lägenhet. Vi gick runt och visade grabbarna deras rum och resten av lägenheten! Vi poängterade hur fint deras rum skulle bli och att dom nu skulle få 2 egna rum. Både hos mig och hos sin mamma. Vi talade om att dom skulle få bestämma helt hur deras rum skulle se ut. Slutligen satte vi oss mitt på vardagsrumsgolvet och fikade. Visst hade dom massor av frågor. Men dom var av rent praktisk karaktär, och vi försökte svara på allt så gott det gick!  Grabbarnas intresse för hur det skulle se ut och hur det skulle bli gjorde att jag nästan glömde hur hemskt allt var.
Under resten av helgen var vi dit till lägenheten att par ggr till så grabbarna fick titta och fråga.
Jag tycker att det var ett väldigt bra sätt och det fungerade över all förväntning för oss.
Nu skrev jag tidigare att mitt ex lät mig behålla mycket i huset för att grabbarna skulle känna sig hemma. Om någon tycker att hon var för snäll mot mig så kan ni sluta oroa er nu! Den tid som återstod inför hennes flytt ägnade vi, och framförallt jag,  till att köpa allt som mitt ex skulle sakna i lägenheten! Tyvärr så var jag not tom FÖR generös eftersom jag totalt dränerade min egen ekonomi under den här tiden. Men att göra allt så bra som möjligt för henne fick mig att må bra och kanske glömma den brännande smärtan i hjärtat under den här tiden! Sen gjorde det ju inget att jag visste att min älskling och mina små älsklingar inte skulle behöva sakna något i sitt hem!
När hon sedan flyttade så gjorde jag allt åt henne i lägenheten! Jag lade ner en vecka på att sätta upp att där hon ville ha det!

Nu har jag beskrivit det som gick bra och det som fungerade för oss!  Jag tror att du också kan dra lite nytta av detta Micke!
Det kommer att underlätta otroligt för dig i din framtid om du vet att du gjort ditt bästa i det lilla helvete som börjar för dig nu!

Vad gick fel för oss då? Ja det har varit en del. Mycket är mitt fel, och jag vill ge dig några råd så du kanske inte faller i samma fällor som jag gjorde och kanske gör idag också!
Om man som du och jag skiljs åt och känslorna finns kvar hos den lämnade parten så är det lätt att tro att det kanske inte är så illa om allt fungerar i det här läget! Låt dig inte luras av det!
Jag fick för mig att det kanske fanns en chans eftersom vi fungerade så bra under den här tiden. Det bromsade upp mig i mitt känsloarbete ganska rejält! Det gjorde att jag tyckte det var naturligt att ringa eller hälsa på hos exxet ganska ofta. Jag bjöd henne på käk väldigt ofta också! Ett tag gick det bra, men hon hade ju faktiskt flyttat för att slippa just mig!
När den verkligheten kom ikapp mig och hon började visa att jag inte var önskad längre så hade jag väldigt väldigt svårt att ta det!
Jag började bli sur när hon "avvisade" min vänskap och jag blev bitter.
Inget konstigt med det, men jag hade nog haft lättare att hantera det om jag bara tänkt på varför allt gick så bra ett tag!
Vi hade ju bestämt att göra det snyggt för barnen! Och jag hade bestämt att göra det snyggt för både barnen och hennes skull! Inget annat!
Jag skulle ha insett att jag borde ha lämnat henne ifred efter flytten. Det skulle naturligtvis ha varit hon som hörde av sig till mig om hon ville något! Jag försökte tala om för henne vad hon skulle tycka! Jag började tycka att hon skulle visa tackasmhet gentemot mig som hjälpt henne så mycket!
Vad sjutton! Jag gjorde ju detta lika mycket för min egen skull! Och så tyckte jag att HON skulle vara tacksam!!!

Nog om detta nu! Något att tänka på mer! Ta hjälp av dina vänner, kollegor och ev bekanta! Älta det som hänt! Älta hur du känner. Tillåt dig själv att tycka synd om dig, men utgå inte ifrån att alla omkring dig tycker synd om dig!
Det är ingen skam att gråta inför sina vänner! Jag har gjort det så ofta nu så jag kan inte räkna gångerna längre!
Och jag är en sådan människa som aldrig visat mina känslor inför andra förr! Det hjälper jättemycket att vara ärlig inför alla hur man känner.
Men mitt viktigaste råd är följande! Ta hjälp av proffs! Om det är en präst eller en psykolog eller en terapeut är oväsentligt. Men var inte för stolt för att söka hjälp! Jag har hårdnackat vägrat detta själv, men nu sitter jag fortfarande här och mår jättedåligt till och från! Jag tror att det hade förkortat min "sorgeperiod" och minskat min självömkan väldigt mycket om jag bara sökt hjälp!

Ursäkta om detta blev vansinnigt långt! Jag vet inte ens om jag sagt något vettigt överhuvudtaget!
Men Micke! Sköt separationen snyggt. Det kommer du att kunna vara stolt över sedan! Släpp sedan greppet över din fd så fort det någonsin går. Lägg kraften på dig själv och era barn. Lägg ingen energi på att fundera på vad hon gör eller hur hon gör saker sedan hon flyttat.
För att livet skall se ljusare ut framöver så skall du ta hand om dig och dina barn! Sköt din mat och din sömn! Får du inte dessa enkla behov tillfredsställda så kommer du inte ha energi nog för att orka läka som människa!

Jag hoppas att det kommer att gå bra för dig Micke.

Lycka till med allt även om allt känns svart! Det kommer att bli ljusare även om det tar tid!

// Christer  

[Forza]

Hej Micke!
Först vill jag bara säga hur ledsen jag är för dig och hela din familj!!! Detta kommer ta tid, svett, blod och tårar ,som för oss alla här och det tar tid. Ett tips är att läsa trådarna som alla underbara människor här har skrivit ,paradoxalt nog kommer det "kännas enklare" när du ser hur många ledsna själar vi är och hur vi alla söker tröst och svar.
Hur länge har du varit "struts" och på vilka sätt har din fru försökt nå dig? för annars tycker jag som Johnnyboy att ni bör ta kontakt med FR eftersom ni har 3 barn som ska igenom detta med er.
Jag "ser" hur tapper du försöker vara; bomben har precis briserat och effekterna kommer vare sig vi vill eller inte tyvärr! Tillåt dig känna, prata med vänner och din fru. Eftersom det låter som att din fru inte har träffat ngn annan, så har ni en mkt bättre förutsättning att klara er och barnen på ett vettigt sätt.
Tänk nu på dig själv (barnen) försök äta o sova för du kommer behöva alla krafter för att ta tag i allt; framöver.
Ta kontakt med ngn du litar på eller ngn helt utomstående att prata med annars har du oss här oxå!
Tänker på dig med sorg i mitt hjärta men vet oxå att du kommer klara det fast det just nu är så förvirrat och smärtan har krupit in i alla vener, porer och andetag. När det gör ont: känn, reagera och ta sen ett djupt andetag och/eller ta en promenad eller sätt dig o prata prata prata med ngn!!!
Många varma kramar Micke från mig!!

[micke73]

Tack så mycket för svaret, men familjerådgivning mm är för sent.
Det är så att hennes känslor är helt slut och vi kommer att gå varsin väg, vi är överrens om att prioritera barnen men jag tror att jag måste söka hjälp någonstans för att klara detta rent mentalt.

Det stog väldigt mycket nyttigt och vettigt i ditt svar så jag tackar dig än en gång.

[Johnnyboy]

Hej Micke!

Välkommen hit!

Här finns ett sammanhang för oss som lever i relationer som krisar
och som håller på eller har gått sönder, och vi försöker hjälpas åt
på olika sätt att bära varandra med hjälp av olika erafrenheter
som vi alla har kring detta.

Ja, tokjobbig situation som ni har hamnat i.

Hur gör man för att klara något sånt här??

Mycket är nog väldigt individuellt, när man hamnar i en relation som krisar.
Båda parter mår dåligt över den situation som råder.
och man måste söka hantera situationen så visligt som möjligt.
Hare man barn som ni, så ger det en extra dimension i det hela också.

Några handfasta råd:

1) Prata med varandra och välj inte mest tystnaden.
Att prata, älta, ställa frågor till varandra och försöka hitta
svar på vad det är som gör att ni har hamnat där ni är,
är ngt grundläggande. Varför känner man som man känner?
Har ens relation utvecklats eller inte utvecklats på något särskilt sätt?
Vad har hänt och kan ni se hur ni skulle kunna tackla/arbeta med det som ni
kommer fram till att ni ser av sådant som inte har funkat så bra?
Finns det någon annan person med i bilden? Det är ju inte säkert att det gör,
men allmänt kan man säga att detta i många fall är något som faktiskt har visat sig
vara fallet, ngt som en part har lyckats dölja tills det inte håller längre.
Jag säger inte att det är så i ert fall, bara att det kan vara så.
Detta kan du också fråga om och försöka läsa av. Återkommande framöver.
Om ni har svårt att prata med varandra, om det låser sig för mycket, om ni mest blir arga
och går undan, eller väljer tysnaden, så skulle jag råda er, ja hur eller hur,
komplettera era egna samtal i denna situation med att NU ta kontakt med någon familjerådgivare i er närhet. De har erfarenhet av sådant här. Andra som också har erfarenhet av relationer är präster. För egen del kan man kontakta via vårdcentralen eller telefonboken, någon psykolog eller
psykoterapeut. St Lukasstiftelsen finns på sina håll och de erbjuder också samtalshjälp.
De är då lite dyrara än kommunens familjerådgivare.
Jag skulle uppmana er att kanske först ta kontakt med Familjerådgivningen och se vad det ger. Är ni eller du inte nöjda med det, kan ni söka hjälp med andra samtalskontakter.
Har ni inte samtalat på detta sätt innan, så kan det kännas nervöst och jobbigt första gången, men ni ska veta om att detta är något som nästan alla känner första gången, och så många har efteråt kunnat berätta om vilket stöd man har fått när man har vågat ta första kontakten och hittat fram till en bra samtalspartner som man sedan fått förtroende för.
Jag och frugan har erfarenhet både tillsammans och enskilt av flera olika och alla har passat oss bra.
Det har varit mycket utvecklande både i att förstå sin relation och att förstå sig själv bättre, de tankar och känslor som man haft och som har uppkommit i ens relation.

2) Oavsett era barns åldrar, räkna med att de ganska snabbt läser av er och förstår
att det är annorlunda, att allt inte är som vanligt och försök också ni att läsa av de noggrannt och bemöt deras undran och frågor. Låt de aldrig tvivla på eran kärlek till de.
Det är svårt när barn är inblandade oavsett hur gamla de är. Det är viktigt att de inte svävar i osäkerhet om vad det är som händer er emellan och att de hamnar i tvivelsmål om de är älskade och har skuld i er relation.
Ni har själva ansvaret för er relation och barnen, som gärna tar på sig skuld i detta, behöver så bra som möjligt förstå att detta är ngt mellan pappa och mamma, och att de fortfarande känner er omsorg och er kärlek för de trots det som händer och sker er själva emellan.
Hur man pratar med de beror ju givitvis på hur gamla de är, men att söka bemöta de på deras nivå så ärligt, pedagogiskt och respektfullt som möjligt är superviktigt.
Jag tror det viktigaste är att man själv har medvetenheten om att läsa av de och viljan till att möta de  och deras undran än exakt hur man ska säga eller att man väljer tystnad och flykt från de.
Var mycket observanta på de, krama de och ägna tid åt de.

3) Tänk på era basala behov av sömn och mat och ngn nära fysisk vän att tala med
Här på forumet om du tittar runt i olika trådar så har erfarenheter skrivits om både sömnen och maten i krissituationer, liksom om det viktiga med att ha någon nära fysisk vän/person att dela sina tankar med.
I en chocksituation så fungerar inte allt som det ska. De är det bra med ngn nära vän som finns där, som man kan tala med, och som ser efter att man inte glömmer bort att tänka på sig sjäv och de kroppens olika behov av sömn och mat som finns, att man helt enkelt tar hand om sig själv och låter sig ta om hand, på bästa sätt.

Ja, några rader från mig,
som liksom många här på forumet,
har lite erfarenhet vad det är att
leva i en relation där det invanda
vänds upp och ner och där man
måste kämpa för sig och sin relation på ett helt
nytt och annorlunda sätt.

Vad allt leder fram till kan man frukta
men mycket kan hända på vägen.

Kram och lycka till!

J

[micke73]

Igår sa min fru till mig att hon inte har några känslor kvar för mig längre och att hon ville skiljas.
Hjälp, vad händer? hur kunde det bli så här??

Jag har väl haft det "på känn" en tid men nog valt att ignorera hennes försök att prata med mig.
Det hade varit betydligt enklare om jag inte hade varit så förälskad i henne som jag är, det gör så ont så jag tror att jag går sönder!
Hur gör man för att klara något sånt här?? Jag vill bara lägga mig ner och dö eller vakna upp ur denna mardröm. Någonstans inom mig vet jag dock att loppet är kört och vi kommer aldrig mera att bli ett par, men det är svårt att acceptera. Det gäller väl nu att försöka göra det bästa av situationen och se till att våra 3 barn går så skadefria som möjligt ur det här.

Vi är överrens om att inte vara arga på varandra utan gå vidare som så bra vänner som möjligt.
Det är ju trots allt så att barnen är viktigast nu och jag måste hitta ett sätt att klara detta. Lära mig acceptera det som hänt och gå vidare, det känns som en omöjlighet just nu när hela min värld har rasat samman. Snälla om det finns någon som har tips på hur man gör för att klara detta så skriv några rader som svar.