HJÄLP!

[micke73]

Jodu Ello, jag hade inga förhoppningar när jag började skriva här, men nu, det känns så otroligt skönt att bara få skriva av sig. Bara få vräka ur sig allt man känner i precis den stund man känner det, ovärderligt.
Och ingen som tycker man är konstig eller att man har fel, det är balsam för själen.

Iof. så fick jag lära mig en sak på en UGL kurs att en känsla är aldrig fel, alltså om någon säger att det är kallt här, det kan man säga emot med att det är ju 22 +grader, men om någon säger jag fryser det kan man aldrig motbevisa eller säga emot. Ja,ja dålig jämförelse men som sagt mixern har börjat gå på turboläge igen.

Jag är övertygad om att min fru redan gått igenom det jag går igenom nu + att hon landat och ser nystarten som något spännande, och av någon morbid anledning kan jag nog glädjas med henne en smula, men jag får de hur det känns imorrn.

Sköt om er allihop !!
KRAM

[Ello]

Hej Micke!

Jag vet precis hur du har det... min man är så in i he...te GLAD!?!?!??!
Men jag tror och hoppas att även han ska landa en dag.... då är det JAG som svävar...
Jag är "ny" här, och känner ett enormt stöd, så mycket fina ord..

Sköt om dig!! / Ello

[micke73]

Nähä, kunde inte somna nä, men nu vet jag hur många kvistar det finns i taket, 237st.Hoppet att klara detta har inte övergivit mig det är bara så att det känns övermäktigt just nu. Jag hade en dag som det kändes rätt ok ändå och tror att den dagen kommer nog igen, men just nu är det en formsvacka som jag aldrig varit med om förut, visst har man brytit upp förhållanden förut men vi har ju varit ett par i 14 år, det släpper man inte bara över en natt. Det är nog så att jag är mest rädd för ensamheten, det tysta mörka som kommer på kvällen när kompisarna gått hem och barnen är hos sin mamma, där ligger min största rädsla, att inte ha någon att få krypa ner hos, känna värmen, pussa godnatt och hålla om. Jag går nog till en läkare och tar en kortsiktig lösning även fast jag är emot tabletter. Varför är jag då så tjurig mot tabletter frågar ni er, jo jag ska berätta. För 3 år sedan fick jag en lunginflammation och eftersom jag har opererat bort mjälten (motorcrossolycka) så fick jag något som kallas för pneumokock sepsis en bakteriell blodförgiftning. Pang i ilfart med ambulans till Sundsvalls sjukhus och IVA. Där låg jag nersövd i 5 dygn och ingen trodde jag skulle överleva. Efter jag vaknade så hade jag sådana fruktansvärda smärtor i hela kroppen man kan säga att jag hade som blåmärken över hela kroppen inklusive dom flesta inre organen och en lunga kollapsade. Jag låg kvar på sjukhuset i 2 veckor till för att lära mig använda händerna och lära mig gå igen eftersom många nerver var "uppätna" av bakterierna. Men när jag kom hem och alla halleluja sprutor hade slutat verka så kom smärtan tillbaks, jag fick Tradolan och knaprade på dom i 4 månader, vad hände, jo 4 tabletter om dan blev 8 som blev 12 som blev ja, beroende så in i hel... Att ta sig ur det var ingen lätt match för någon av oss och om jag ser tillbaka lite så var det nog där det började gå riktigt åt fanders med våran relation, inte själva sjukdomen utan alla lögner & svek som jag höll på med i beroendet, vi har inte haft det så lätt med detta och dessutom har min fru en whiplashskada från en trafikolycka sen några år tillbaks i tiden. Det tär när jag ser hur ont hon har hela tiden, samtidigt som jag på något konstigt egoistiskt sätt tycker att jag gör ju allt här hemma fast jag inte gör det. Nåväl därför är jag anti mot tabletter, men jag ser ingen annan lösning just nu än att få något som gör att jag kan sova. Får jag inte sova har jag ingen styrka att bättre kunna tackla vad som händer. Jag har surrat med en annan kompis ett tag nu och det hjälper lite, lite för varje gång man pratar med någon. Men känslorna pendlar fortfarande upp och ner och krockar ibland så man inte vet riktigt vad som är ut och in.

Sökaren: Jag uppskattar att det finns någon som kan ge en en spark i arselet, det får en att haja till och reagera, alltså en som på ett bra sätt kan tala om för en att "vad faan håller du på med? tänk till en gång extra", det fick mig att sura till i ca 5 sekunder för att sedan inse att du har rätt, det kommer en dag imorrn med, tack! Jag har snackat med mina närmsta vänner och ska åka till en av dom imorrn och käka middag, uppdrag påbörjat OK? :-)

Jenny: du behöver inte skriva något för att få mig att må bättre. Det du skrev fungerar om än i liten omfattning just nu, men det blir nog som du skriver så småningom. Tack för din omtanke ! Det känns alltid lite bättre när någon som gått igenom detta peppar en.
Jag kan bara säga TACK till alla er som trots era egna problem orkar engagera er och stötta, det värmer!

[Jender]

Lider med dig, har varit precis där du är nu. Att man tror att "jo, det ska nog fixa sig, jag kommer nog klara detta" till att det sen blir det helt kolsvart igen och man bara famlar och tror verkligen inte att man någonsin mer kommer att se något ljus alls.

Jag har inget tips för att kunna sova, själv satt jag uppe till runt 04.30 varje natt tills jag bad min läkare om insomningstabletter och då blev det bättre. Insomningstabletterna jag har heter Zopiklon 7,5 och de börjar verkar efter ca 30 minuter, då känner jag mig lite lätt yr och "mysig" och efter en stund somnar jag. Jag vaknar lätt om barnen behöver mig, kan gå upp och göra välling och annat men somnar sedan snabbt om igen och det är sååå skönt. Känner inget av dem på morgonen om jag inte suttit uppe för länge innan jag tar tabletten, då är jag klart lite seg om jag behöver gå upp tidigt. Kan du inte gå till en läkare? De förstår ju precis vad du och "din kropp" går igenom nu och då får du säkert hjälp.

Vet inte vad jag ska skriva för att få dig att må bättre. Jag har själv skrivit liknande inlägg och fått massa snälla peppande svar om att det BLIR bättre, MEN, jag kände bara " för er kanske det blev det, men jag är dömd att leva i detta mörker, denna ångest och panik för evigt".
Men vet du vad? Det blev bättre... det ÄR bättre nu, även om det inte är bra. Men den där hemska känslan av total panik, av att nästan drunkna...eller kvävas... (det som du känner nu) den har försvunnit. Känslorna har bytts ut till kanske inte särskilt trevliga känslor, men dock känslor som är lättare att hantera. Nu känner jag ofta tomhet, ensamhet, ledsamhet... och får även ibland ångestattacker, men det där fruktansvärda akuta har dragit sig bort... och det är skönt. Nu ser jag ljus.. ganska ofta blir det många strålar ljus på samma gång. Och helt mörkt var det faktiskt flera veckor sedan det var om jag tänker efter... Så det BLEV lättare.. faktiskt... Visst fasen är mörkret där runt hörnet hela tiden, men strålarna är starka och jag hoppas att OM det totala mörkret kommer tillbaka så ska jag veta att det inte är för evigt, att det kommmer dra sig undan igen. Jag trodde ärligt att jag skulle dö av detta.. och OM jag överlevde rent fysiskt (jag rasade 21 kilo på 2 månader) så trodde jag aldrig att jag skulle kunna stå upp på fast mark igen. Men "here I am" eller vad säger man? Visst är det läskigt ibland när den fasta marken försvinner och man drar efter andan och tror att man ska drunkna.. men strax känner man marken under fötterna igen och vet att "jag kommer klara detta, var så säker".

Och du kommer snart också vara där, ge inte upp hoppet bara. Snart känner du marken, snart ser du lite ljus och när de första strålarna börjat visa  sig dröjer det inte länge förrens solen går upp... visst hoppas vi på det? Min sol är påväg, snart kommer din också.

Kram

Jenny

[Sökaren]

Micke, ta det lugnt. Det kommer en morgondag också.
Jag är jäkligt rakt på sak och hård mot dig nu, men du kan/får INTE låta henne ta överhanden. Det är en människa i ditt liv som inte ger dig positiv energi just nu. Ditt uppdrag från mig blir att söka upp den/de människor i ditt liv som ger energi och positiva tankar till dig ok? DU måste handla för DIN skull. NU.
Om du inte kan sova så kan du inte sova, punkt. Vad gör man när man inte kan sova? Jag skriver av mig på papper eller sitter och pratar med folk på nätet. Känner du att det börjar bli riktigt allvarligt som jag tror du gör, ring doktorn, de har tillfällig lindring, sen måste du söka en annan ventil för att rensa hjärnan, ofta tar det tid och mycket kraft, men i slutändan segrar du! Jag tror på dig!

[micke73]

Nu är det så där djävulskt jobbigt. Tårarna bara flödar, har ingen som helst kontroll på vad som händer med mig, kallsvettas och hyperventilerar om vartannat. Jag vill rulla ihop till en boll och sluta andas känns det som.

Det blev för mycket idag, banken imorse, och när jag kommer hem på lunchen står frun i dörren och viftar med skilsmässopappren och är hur glad som helst. När jag sen kommer hem från jobbet står hon och packar grejer som vi kommit överens om att hon ska ta med sig, då kommer frågan: vad tycker du att vi ska göra av bröllopskorten och grejerna från bröllopet?? Då brister allt, hela scenariot spelas upp igen i någon slags slowmotion som är hur overkligt som helst, Jag är förtvivlad, jag vet inte vad jag ska göra, dessa dagar som gått sedan bomben briserade är borta och jag är tillbaks på ruta 1.
Jag är fruktansvärt ledsen och samtidigt förbannad på henne, hur kan hon vara så jävla glad och positiv när jag är så här nere?? Samtidigt vet jag varför, hon har redan gått igenom detta under ca 1,5 års tid. Den tid då jag valde att inte se detta. Men ändå, hur kan hon vara så glad, jag fick en kram då jag grät som mest men det gjorde bara saken värre. Hur kan man någonsin återhämta sig från nåt sånt här?? Jag trodde jag hade börjat se den berömda tunnel som det ska finnas nåt sorts ljus i men nu råder bara totalt nattsvart mörker,  jag orkar inte mer nu, kan inte äta, kan inte sova, får inget gjort, tur att barnen är hemma så man kan gosa med dom, känns som jag håller på att totalt tappa fotfästet. Ibland önskar jag att jag hade varit gjord av solitt stål, då hade det varit mycket lättare, varför ska det göra så förbannat ont hela tiden? Alla minnen från allt vi någonsin gjort ihop kommer nerrasande över en hela tiden. Detta skulle jag inte ens önska min värsta ovän. Jag gör allt i min makt att hålla fast vid tanken att vi ska skiljas som vänner men det är svårt, speciellt när hon är så lättad och positiv om allt, men jag måste, mest för min och barnens skull. Det skulle vara så enkelt att vända på klacken och bli bitter men jag är övertygad om att det kommer att bli sämre då i längden. Jag pratade med en kompis i ungefär 1 timme (han är också frånskild men har hittat en ny kvinna)och det hjälpte lite, men jag tror detta blir den 4:e raka sömnlösa natten.

Snälla har någon nåt tips på hur man får sova, jag pallar inte mer snart.
Visst hjälper det lite att läsa allas trådar för det finns många kloka fina människor på detta forumet som har så mycket vilja, vänlighet och medmänsklighet i sig och samtidigt kan jag vräka ur mig allt detta utan att någon dömer en eller kallar en för konstiga saker, jag är glad att jag hittade hit.

Jag kan bara säga TACK till alla som tar sig tid att läsa och bara finnas där och förstår vad jag går igenom. STORT TACK och STÖRRE KRAMAR till er alla!!!!
Nu ska jag nog försöka gå och sova, man kan ju pröva i alla fall.

[micke73]

Jaha, då har banken fått sagt sitt då, blev just inte så mycket klokare på det men jag har kommit till ett beslut i alla fall.

Jag har helt enkelt inte råd att bo kvar i huset en längre tid så vi får sälja, tråkigt men ett ekonomiskt faktum. Det som var positivt var att banken kunde fixa så att jag får bo amorteringsfritt tills huset är sålt och det underlättar i plånboken. Nåja, jag får söka upp en lägenhet någonstans vad det lider men det tar vi då. En annan pluseffekt blev att jag och min fru startade ett samtal om hur ska vi bo, hur långt ifrån varandra ska vi bo? vi kom fram till att ett hälsosamt avstånd är bra alltså tillräckligt nära för att barnen ska kunna känna att det är okej att knalla bort till farsan eller morsan en kväll, men tillräckligt långt ifrån för att inte känna någon slags "närhet" till x-et. Den relationen har vi just nu och den måste vi kunna ha oavsett vad som händer. Vi är överrens om att flytta in till stan eftersom vi båda jobbar i stan. Det känns väl lite bättre nu när beslutet är fattat men det är ju trist att behöva gå ifrån det stället som man rotat sig i, på sikt kanske det också är bättre att få en nystart på ett nytt ställe med en skuldfri tillvaro och kanske en liten slant på banken från husförsäljningen.

Ja det är verkligen många frågor och känslor som blandas i den mixer som en gång var mitt huvud, men det är trots allt så att för varje dag som går känns det som att 1 eller 2 frågor blir lösta och mixern går ner i varv lite grann. Känslorna går som vanligt i en sinuskurva med tsunami dyningar i släptåg men det börjar nog bli lite bättre där med tror jag. Det värsta just nu är att jag kan inte sova, hur gör man när man lägger sig ensam i sängen och alla tankar väller fram likt en elefanthjord som löper amok?? Hur gör man för att få sova så man får den välbehövliga vilan? Jag är av olika skäl väldigt anti mot tabletter och piller så hur gör man?? köper man sig en större brödkavel och hjälper sig själv?? Jag fick ett tips om Valeria natt, är det någon som har erfarenhet av dom??

Stor KRAM till alla !!!

Micke

[tommense]

*KRAMAR!*

[mischa]

Är det inte underbart med alla dessa underbara människor som plötsligt finns där och undrar hur man mår?! Något som jag själv har märkt. Det är ett oerhört svårt konstaterande/beslut att kunna acceptera i såväl hjärna som hjärta att det är slut och att det är med mig som partner som det är slut. Alla dessa år, har jag varit så hemsk.. Frågorna som snurrar runt. Självömkan. Bergodalbanan som bara verkar känna till ett läge...nä, Micke jag är ledsen. Detta är din tråd och jag ska inte sitta här och kravla runt i mitt träsk. Ta vara på dig själv och dina barn.

Kram
Mischa

[micke73]

Ja, då har man varit och pratat med den snubben då, har bara en sak att säga, otroligt skönt för stunden !

När jag kom hem från jobbet och hade lagat mat till barnen så kändes det lite bättre när vi satt vid matbordet och småpratade om allt möjligt, då slog mig tanken att snart ska jag sitta här alldeles själv utan någon att småprata med. Tårarna kom direkt och mellanpojken sa gråt inte pappa detta blir nog bra ska du se. Det blev ju inte lättare direkt att hålla tillbaka då, att man inte kan lägga band på sig själv utan gråtattackerna bara kommer när som helst hur som helst.
Hoppas barnen tar detta så bra som dom verkar, men vi har ju verkligen "bankat" in i skallen på dom att ingen har någon skuld till det som hänt utan det blev bara så här och nu får vi göra det bästa av situationen. Nåväl efter maten när allt var undanplockat så ringer telefonen, det är en av mina närmsta vänner och hans fru som undrar hur det är, där satt jag och hävde ur mig i en timme ungefär. Lägger på luren och det ringer igen, det var en annan av mina närmsta kompisar och han undrade hur det var, ännu en timme med tappkranen i fullt öppet läge.
Som sagt mycket prat och mycket gråt men jag tror att denna dag är den hittills bästa, jag mår ganska bra just nu, men det tar jag med en nypa salt och får se vad morgondagen kommer med. Vi ska till banken imorgon bitti och prata med dom om hur vi ska lösa villalån mm, om jag har råd att bo kvar i huset eller hur vi ska lösa detta. Ett tungt beslut till men jag tror det är lika bra att ta detta så fort som möjligt så att man kan få det överstökat så man slipper gå och grubbla hela tiden på hur man ska bo, kommer jag att ha råd mm.

Tack igen för allt stöd!

Ha det så gott alla !
Micke

[micke73]

Tack för allt fint ni skriver, det hjälper faktiskt.

Molly: fantastiskt bra råd timme för timme, det är så känslorna kommer, ena timmen så har jag accepterat det som sker medans nästa timme så flödar tårarna som en vårflod. Det blir väl stabilare med tiden hoppas jag, eller kanske jag börjar inse det i alla fall om man läser på andra trådar och ser människor som gått igenom detta men nu ser en framtid. Jag är inte där på ett långt tag men börjar väl så smått att inse att jag kommer nog dit jag med bara man tar hjälp och inte "låser in sig" och vägrar prata om vad som hänt, det är min stora fasa.

Har precis pratat med kommunens familjeenhet och ska redan imorgon få komma till en kille som jobbar med att hjälpa sådana som befinner sig i min situation, han har själv gått igenom 2 skilsmässor så det känns tryggt att få prata med honom. Jag tror jag börjar där och om det inte känns bra får man väl gå till en psykolog. Som sagt känslorna är just nu som en enorm berg och dalbana med dom högsta topparna och dom djupaste dalarna som kontraster men jag känner att jag måste ta tag i detta nu på en gång och inte vänta, för då tror jag att risken blir att det tar längre tid att reparera sig själv.

Huvudsaken som jag ser det är ändå att jag och min fru går skilda vägar som vänner eftersom det vinner alla på i längden, även om det stundvis känns svårt.

Tack än en gång för stödet och att någon/några tar sig tid att lyssna och "trösta" det känns väldigt bra.

MVH
Micke

[Forza]

Hej Micke!

Jag blir rörd, ledsen men oxå "glad" att det finns människor som kan avsluta sina förhållanden på ett vettigt och snyggt sätt. En eloge till er båda även om jag vet att det gör ont ändå, hur man än avslutar.
Ta hand om dig och barnen!

Kram
sylvia/forza

[tommense]

Micke, du skrev:

Och JA, jag tänker söka hjälp hos en psykolog, jag har gått hos en förut efter en sjukdomstid där jag var mycket nära döden och behövde stöd med hur jag skulle bearbeta alla tankar då. Och det var en otroligt bra hjälp, så sådant är inget främmande för mig.

Jag är säker på att den där jobbiga tiden då ger dig ett försprång nu.

Sedan har alla andra skrivit allt klokt här ovan, så jag bara nickar och håller med.

Ta hand om dig.

[micke73]

Tack alla underbara medmänniskor!!

Krille. Jag känner igen mig till fullo hur du beskriver det, det skulle kunna vara min känslor körda i en kopiator.

Nu är det så här att vi har bestämt oss för att sköta detta snyggt precis som du beskriver det, vi har provat och försökt reparera dett under ca 5 års tid men det gick inte längre. Jag tror att jag har gått med enorma skygglappar och inte velat sett vad som har varit på gång. Någonstans i bakhuvudet är det ändå något som säger mig att jag vetat om detta länge, Jag tar till mig dina råd för dom känns otroligt vettiga, även om det är jättejobbigt just nu, men det är nog chocken som inte släppt än.
Jag skrev att jag fortfarande älskar min fru men jag är osäker på om det är henne jag älskar eller om det är så att jag är rädd för att förlora det liv jag lever idag, det är inte lätt att sortera alla känslor som dyker upp utan det känns mest som en orkan i skallen.
Vi har berättat för barnen på ett sätt som jag tyckte var bra, vi satte oss ner vid köksbordet och berättade att mamma och pappa inte var kära i varandra längre men att vi tyckte om varandra som kompisar och att vi älskade barnen mer än allt annat på denna jord, att dom inte överhuvudtaget har någon som helst skuld i detta, och att dom kunde prata om vad som helst när som helst.
Dom tog det förvånansvärt bra, vi grät allihop i några minuter men sedan så pratade vi om alla funderingar som alla hade i flera timmar.

Fakta är ju trots allt att vi inte har haft något egentligt samliv dom senaste åren utan vi har nog mest bara bott ihop ensamma om ni förstår vad jag menar. Mitt upp i alltihop så kommer 9-åringen på att det finns ju faktiskt platser på internet där dom som är ensamma kan träffa varandra, då blev det gapskratt istället för en kort stund. Jag hoppas att detta kaos kommer att lägga sig någon gång i framtiden men när kan man nog inte säga.

Jag har pratat med mina närmaste vänner och dom säger att kaffepannan står alltid på och telefonen svarar dom alltid på, och det känns mycket skönt. Jag tror att den jobbigaste tiden blir nog när man ska leva ensam i detta hus som vi köpte gemensamt när vi var "nykära". Min tanke just nu är nog att reparera alla småskavanker som finns och sedan sälja huset, det känns som att det finns för mycket minnen mellan dessa väggar för att jag ska kunna gå vidare med mitt liv, vart man än tittar så dyker minnen upp, och det är mycket mycket jobbigt.

Nu fick jag skriva väldigt mycket och det känns skönt att få stöd och hjälp av andra som har gått eller går igenom samma livskris, så jag vill än en gång rikta ett stort tack till alla ni som svarar.

Och JA, jag tänker söka hjälp hos en psykolog, jag har gått hos en förut efter en sjukdomstid där jag var mycket nära döden och behövde stöd med hur jag skulle bearbeta alla tankar då. Och det var en otroligt bra hjälp, så sådant är inget främmande för mig.

Stora kramar till alla er !!!!
Och ha det så bra som det går !!!

MVH
Micke

[krille]

att bara ta en dag i taget och när det är som värst
bara en timme åt gången...

Ett otroligt bra råd!

// Christer