Förvirrad?

[Svenne]

Till Tommense
Ovenstående skrev jag i en stund då jag kände mig väldigt nere. Formuleringarna borde kanske ha varit annorlunda. Men När jag läser många trådar här så gör det ibland ont. Här står det om folk som blivit lämnade, världen går under, går på rådgivning och reser sig. Men jag försöker göra det snyggt, men får skäll uav frugan, backar och inget händer mer än jag bara mår ännu mera skit. I jämförelse med andra här så hänner jag mig som en mes och ynkrygg.

Med hänsyn till skaparen av denna tråd så övergår diskussionen om mig till min tråd.

Jag önskar jag hade nåt bra att säga till författaren av denna tråd. Men just nu är jag så upptagen av mig själv att jag inte komma på nåt. Jag ber om ursäkt för det. Givetvis så önskar jag lycka till.

[lilla jag]

Tack för omtanken!  Kanske jag också måste 'face the fact' att jag aldrig får någon förklaring.  Jag förstår dej, man orkar bara inte älta det hela i all oändlighet.  Man måst vidare - har man något annat val?  Jo mina barn o barnbarn är viktiga - men man hoppas ju på något annat också    Jag kan inte leva deras liv - de har sitt! 

[Förloraren]

Jag fick ingen förklaring heller. Jag kom på att hon hade en "vid sidan om".... Det känns som om hon blev extremt lättad då hon slapp berätta det hon dragits med under nästan två år. Jag förlät allt, sa att vi kunde om vi ville, allt jag älskade henne över allt annat (du kan se en del av mina brev till henne i min tråd). Men nej, hon sa att hon ville skiljas och jag hade aldrig nåt val, fick aldrig en förklaring, fick aldrig en chans.

Nu snart 10 månader efter att bombem briserade vet jag inte om jag vill ha en förklaring längre, jag kommer aldrig att förstå men jag orkar bara inte älta det längre. Jag har helt enkelt ställt in mig på alla plan på att det är över, att jag måste vidare. En förklaring hade kanske varit bra men som sagt med tiden så kommer man längre och längre bort och det kvittar nu.

Jag hoppas att du också kommer över det på nåt sätt, klart att det är ett ärr i själen som man måste lära sig att leva med, att bara kommer över det går nog inte. Jag hoppas och tror att du också kommer att klara av det och finna "ny" glädje i dina barn samt barnbarn.

Kram,

Förloraren

[lilla jag]

Har haft strul med bredband så har inte kunnat skriva - nu funkar det igen?
Tror o hoppas att jag får ett bättre liv efter allt detta!  Jag måste ju bara tro på det!
Har kommit en bit på vägen. Har börjat gå igenom huset – kan inte stanna här (för dyrt o för stort).  Puust – det är jobbigt men på något sätt också skönt. Sorterar, slänger, skänker, säljer på loppis osv. Varför har man så mycket saker?   

Det som jag (tyvärr) ännu ältar: VARFÖR!   Varför fick jag ingen förklaring? Varför kunde vi inte diskutera igenom våra problem?   

Han tycks inte fatta vad han gjort åt mej/sina barn.  Har skrivit brev, försökt få honom att sitta vid köksbordet då han varit här, ringt, sms:at….   Har inga medel mera. Inget biter…   han säger: ’Vännen(!!) jag har inte velat dej ngt illa!!’  Finns det ngn man där som kan förklara detta!  Har en underlig känsla att han tror att han kan ha allt kvar här och dessutom kan han leva sitt nya liv ’där’? Han firade inte julen med oss, men han hade skickat julklappar åt mej!!  Nu har jag bestämt mej, inga mera kontaker… svarar inte på mobilen eller på mail.  Jag skall klara det här utan honom! 

Vet inte vad jag känner för honom?  Bitter – nej!  Bara jag kunde få en förklaring (vad än det är, så kunde jag lättare gå vidare?)

Det som är det jobbigaste (?)  är att han inte tar ansvar för något.  Jag skall sköta om allt, allt det praktiska.  Bara ett ex. sälja huset… det är inte så enkelt då det skall tömmas först, små skavanker skall åtgärdas… skaffa hantverkare osv, osv…  Helt enkelt då man mår bra – men det gör jag inte. 

Kram till er alla underbara människor som bryr er!

[tommense]

Svenne, förklara gärna för mig vad det är som är så uppenbart?

Har du lämnat din fru över en dag för en annan kvinna? Utan förvarning? Utan förklaring? Utan att ge henne en chans till diskussion i familjerådgivning?

Vad som är uppenbart för dig är uppenbarligen inte uppenbart för mig. Men som sagt; förklara gärna...

[lilla jag]

Man kan sköta skillsmässor på olika sätt!   Det sätt som jag blev lämnad på var simpelt o ynkigt! Som jag skrev: utan ngn förklaring o diskussion.  På en minut var det över (kom som en blixt från en klarblå himmel)  - o samma dag stack han.  Dessutom lämnade han alla våra gemensamma bekymmer gällande hus, hem, etc åt mej att reda upp.  Inget ansvar tar han. 
Du kan säkert sköta det hela mycket bättre! 

[Svenne]

Är jag också en ynk? Jag vill också lämna min fru. Men jag har dock ingen annan....
Uppenbarligen ska jag stanna för att slippa vara en ynk.

[lilla jag]

Tack Bengan o tommense för era kloka ord!  Jag blev så glad... tänk att någon bryr sig!  Tommense - du har så rätt så om ynkar!  Jag kämpar vidare!

[tommense]

Lilla jag.

Din man är ett ynk. Det finns inget bätrre ord. Och hon den där nya är ett litet ynk x 2, utan smak och moral. Du står faktiskt över dem.

Naturligtvis är det helt fruktansvärt, och väldigt svårt att gå vidare. Men du måste, det finns som inga andra alternativ. Sätt dig själv allra överst på prioriteringslistan och ta all hjälp du kan få. Du måste få bearbeta och processa dig igenom det här med kloka och lyssnande människor, och sedan kommer du att komma ut på andra sidan som ett "Stort och Starkt Jag".

Det ser förstås helt knäppt ut när jag skriver det nu; men du kommer att ha ett mycket bättre liv sedan, än vad du har haft förut. Hade han ställt upp på en gemensam förändring så hade det varit annorlunda, men en person som smiter baklänges från allting på det där fega sättet klarar näppeligen av sådana förändringar som skulle till.

Skaffa remiss till en kurator och/eller gå till familjerådgivnignen ensam. Sök upp stöd. Och när du känner att det är dags så beordra dina barn, vänner och bekanta att udnerhålla dig och ta med dig ut på roliga och utvecklande saker.

Det kommer att vara tokjobbigt, men du kommer att klara det!

Och precis som Bengan skrev: ta en dag i taget. Eller när det är för tungt en timme i taget.

*Många kramar!*

[Bengan]

Hej!

Känner med dig.

I din situation skulle jag nog inte sitta ensam med detta utan istället vara med mina nära och kära så mycket det bara går.

Det är inte lätt att vara stark men det är viktigt att försöka. Hoppas du hittar styrka och tar en dag itaget.

Många kramar till dig,


Bengan

[lilla jag]

Nu tog jag mej mod till att skriva hit. Läser varje dag forumet och har väl konstaterat att mitt fall kanske ändå inte är så ovanligt – eller så är det? 

Vi var ett par som hade ett mycket långt äktenskap bakom oss och börjar närma oss pensionsåldern. Vi har vuxna barn o barnbarn.  Det har varit ups/downs under åren som i alla äktenskap. Vår familj var alltid sammansvetsad och vi har upplevt massor med fina saker tillsammans. Våra barn är fina o har akademisk utbildning och klarar sig fint.   Det senaste året har varit mycket jobbigt – framförallt har vi haft ekonomiska bekymmer.  Trodde dock att vi skulle kunna lösa problemen då vi bestämde oss att sälja huset (allt för stort för bara två personer).  Så kom smällen för ca 6 mån sen.  En vanlig måndag morgon på väg hem från stugan i bilen:
Han: så här kan vi inte fortsätta
Jag: ?? vill du skilja dej?
Han: jo, det vill jag – har träffat någon och kommer att flytta till en annan ort. Du får allt, skall inte ha något.
Där var det – inga förklaringar, inga diskussioner!  Blev helt kall, chockad, tyst…..  kunde inte tänka. Bad honom köra mej tillbaka till stugan och där stannade jag en vecka ensam.  Till barnen sms:de han och så tog han sina kläder och försvann ut ur mitt/vårt  liv!   

Till saken hör att det aldrig fanns i min tankevärld att han skulle kunna lämna mej. Jag hade hotat många gånger att lämna honom då vi grälat – men det var ord i ilska o frustration.  Då det varit jobbigt så försökte jag  diskutera om problemen, men ju mera jag diskuterat desto tystare blev han.  I något skede förra året ’tappade’ jag bort mej själv…. orkade bara inte kämpa mera.  Kommunikationen försvann också – det var på nivån ’vad skall vi äta idag’ osv.  Våra vänner var också chockade ’han har ju alltig talat så vackert om dej, uppskattat dej osv’

Hela hösten gick som i dimma – kunde inte sova, äta, agera.   Till all lycka har jag barnen och goda vänner som har orkat lyssna på allt ältande.  Har jobbat mycket med mej själv – fattade i något skede att det är bara jag o endast jag som kan hjälpa mej själv att komma på fötter igen. 

Han o hon hade träffats två veckoslut!!!  innan han bestämde sig.  Nej – jag fattade inget…  nu då jag tänker efter så borde jag ju ha fattat.  Mobilen hela tiden bredvid sig…  men som sagt det fanns inte i min tankevärld.   Hon är i samma ålder som vi (ingen flicksnärta) – hur är en kvinna funtad som tar emot en ’helt okänd’ man i sitt hus o hem efter att ha känt honom två veckoslut???  Det kan jag inte förstå?  Är helt säker på att det är så, att de träffats bara två veckoslut!  (har kunnat kolla). 

Sitter fortfarande i huset o har inte kommit vidare.  Har sämre o bättre dagar.  Har kontakt med honom från o till men alla kontakter slutar i gräl.  Han besöker vår ’ort’ ca en gång i månaden (för att träffa barnbarn).  Kontakten med barnen är ansträngd….   

Försökte fatta mej kort men det blev ganska långt – kunde skriva hur mycket som helst.  Intresserad av synpunkter på hans o hennes agerande.