Varför tar det så lång tid??

[Bara jag]

Man kan bara skriva om sin egen situation och upplevelse. Förhoppningsvis är alla ärliga om sin tidigare relation. De få lämnare som faktiskt dykt upp här tycks verkligen ha jobbat med sina förhållanden. Och de som lämnats tycks på detta forum vanligen vara kvinnor som upplever sig ha haft ett normalt familjeliv där mannen plötsligt lämnat allt och genast har en relation med en ny kvinna. Och där barnen inte verkar vara särskilt centrala i hans liv längre. Det betyder naturligtvis inte att jag drar alla män över en kam, heller.

När jag läser andras inlägg så låter det som om alla som skriver här gör allt de kan för att agera vuxet i vardagslivet kring sin förra partner, barnen och skilsmässan.

Tråkigt att du på något sätt tog det som ett personligt angrepp på dig, det var inte min mening. I din egen tråd har det ju klart framkommit att du kämpat och fortfarande försöker vara ett stöd för din före detta partner.

Jag önskar att mitt X gjort så också. Han lämnade allt utan att ge någon förklaring och tillbringar mer tid per vecka med sin tio år yngre tjej än han gör med sina tre barn under en hel månad. Och ändå kan jag inte säga att han är en dålig människa. Jag tror inte att han var lycklig i sig själv helt enkelt, men att trodde han skulle bli lyckligare om han hoppade av familjelivet. Kanske blir han det. Vi får väl göra så gott vi kan med våra liv, var och en för sig.

[Lilla hunden]

Blir så himla ledsen när jag läser det ni skriver om oss som lämnat att jag kraftigt överväger att skippa forumet.
Jag vill bara peka på att vi är flera här som verkligen slitit i många många år med vår relation innan steget ens togs.
Och skälen till att vi lämnat är väldigt olika. Men jag tror inte det är någon här som bara kastat bort en bra relation av något slags bekvämlighetskäl.

Alla som läser och skriver här inne sliter väl med samma sak, nämligen sorgen över en relation som inte blev som man ville och därför avbrutits. Att kategorisera alltför hårt i lämnade/lämnare verkar därmed inte helt relevant. Allt handlar väl om känslor.


Trist.

[Bara jag]

Lämnare är knappast likgiltiga för oss. Jag tror de flesta är ledsna över att de sårar oss, men de har inte alltid förmågan att prata med oss. Det var väl därför de blev lämnare också?

Tomheten som vi upplever hos dem berör nog hela deras liv. Jag tror inte att kärnan i deras tomhetskänsla till största delen har med oss att göra, utan att de inte känner någon glädje för något alls i vardagslivet. Därför hoppar de av samlivet och hoppas/tror att de ska må bättre.

En skillnad verkar vara att vi ältar och ser tillbaka, försöker se vad som var fel och vilja reparera det. De har redan bestämt sig för att det inte går att gå tillbaka, så de försöker bara se framåt för sin egen del, utan oss. Man kanske kan förstå att de måste uppleva oss som ankare som hänger fast vid dem i månader och år och bara vill prata om hur dåligt vi mår och vill ha förklaring på vad som var fel.

Precis som oss vill de nog desperat må bra igen. Snabbt! Därför riktar de blicken bort från oss och verkar ofta jaga efter nya kickar. Nytt förhållande på en gång, krogen, fritidsintressen, resor. Vi blir mer eftertänksamma. Vi går igenom den långa sorgeprocessen, lär oss krypa, tar vingliga steg och lär oss så småningom att stå stadigt.

Vilken av dessa processer tror ni är hållbar i längden?

[mamma mu]

Du Mi, har också försökt förklara för min x hur tungt jag har det och hans senaste var att jag borde ta bättre hand om mina blommor! Jo, medger att de alla dör en efter en men har tyvärr inte haft orken..har haft lite annat att tänka på..Dom bara inte förstår..X en alltså..eller kanske blommorna inte förstår heller..Dom är väl på samma nivå.
Min x är inte känslokall, han var det i början men inte mera. Nu har han väl bara skuldkänslor och försöker vara snäll. Men hans humör går så upp o ner och har fått massa trevliga sms som gav mig mycket hopp en tid men har nu insett att nästa dag tycker han nåt helt annat..det är också tungt..Men man lär sig på vägen .Den ljusa framtiden kommer nog, det har jag bestämt..inte imorgon o inte snart heller men någongång. Man måste ju tro så annars förgås man..vilket man ju gör ändå. Försök sova gonatt

[Mi]

Tungt tungt tungt idag.Pratat med mitt ex flera gånger,försöker förklara hur jobbigt det känns att han är så totalt känslokall inför mig och inför vår separation.Men han är och förblir helt känslokall,gör så himla ont att hans känslor för mig är så totalt likgiltiga och döda.Kan man verkligen bara stänga av alla känslor för någon man levt med i så många år?ni som lämnat är det så är ni totalt likgiltiga inför era ex?får sådana konstiga tankar,vad händer om jag skulle dö knall och fall?skulle han ens bry sig om att gå på min begravning?hålla tal?köpa en blomma?eller förresten varför skulle han köpa en blomma och slösa pengar på någon som han är totalt likgiltig inför?Han säger att han älskar våra barn men gör han verkligen det eller vill han bara älska dem för att han borde göra det?
Mitt liv är som Twilight Zone vet ej längre vad som var på riktigt och vad som var på låtsas i mitt äktenskap,vet bara att jag måste skapa mig en ljus framtid.

[mamma mu]

inget trevligt att läsa. Usch vad länge det här tar..Tror också jag kommer att ha saknaden kvar lääänge ännu. Det har gått 8 mån nu och mina känslor för honom vill bara inte svalna fast han gjort mig mycket illa på vägen. Konstigt egentligen. Vi träffas varje dag veckan då han har vår yngsta och det drar ju bara ut på eländet tror jag men nu är det bara så..Styrkekramar till dig!

[Laaars]

Vill bara säga, snart är det två år sen vi separerade,( hon lämnade mig menar jag...) Jag är fortfarande inte helt förbi...
Visst har jag haft många roliga stunder sen dess, men saknaden finns där, särskilt den veckan barnen inte är här hos mig.
Det var henne jag älskade. Livet går nu ut på att hitta glädjeämnen utan henne.
Det är inte lätt. Särskilt inte en måndagkväll i februari.

/Lars

[MissM]

Hahaha 

Förlåt att jag skrattar men det där med att vara snäll är lite dubbelt. En släkting sa till mig för många år sedan att snäll, det ordet använder man alltid om en person när man inte hittar någonting annat att säga. Jag vet att jag skrattade jättemycket när jag hörde det första gången och efter det kan jag nästan inte höra ordet utan att få "fel" association. Men visst är vi snälla och roliga och vackra och begåvade och alldeles underbara. Förstår faktiskt inte att våra x inte ser och förstår det när alla andra tycks göra det 

Godnattkramar /MM

[mamma mu]

Jaa..vi är ju många som blivit lämnade..har kommit fram till att det bara är "snälla" som blir lämnade. De som kan stå på sig och ge motstånd och som är riktigt "bitchiga" dom blir aldrig lämnade..Bara min egen slutsats. Vi som är snälla, goa, omtänksamma, vill alla väl..vad har vi för fel? Vi är väl mesar då..Ingen tycks villa vara gift med nån som är för snäll..Dumma tankar som vanligt.

[Mi]

Känner igen det där..Plötsligt kommer känslorna över en,,oftast är det något vardagligt som händer men det går längre  mellan gångerna.Det första halvåret grät jag flera gånger om dagen och blev expert på att gråta på toaletten på jobbet en stund varje dag.Gråter fortfarande ofta men inte alls så länge och ofta känns det ganska bra efter en stund igen...nåja nästa dipp kan komma närsom det har jag lärt mig...

[snickarn]

Bara en liten "parantes" i detta , och allas våra problem. Jag har upptäckt en sak här, gud vad många "goa" människor det finns på detta forum, var rädda om er. Kram o godnatt

[mamma mu]

Mmm.har varit länge utan tårar men igår kom dom på besök igen. Har insett att hjärnan funkar så att man måste ta en liten liten bit igången, gå igenom det, sörja o sen först ta nästa. Vännerna säger, skit i honom, lämna allt, låt honom vara, va inte hans vän, tänk hur illa han gjort dig, låt honom sköta det ena o andra..huuu vad mycket på en gång. Det funkar inte. Lite smälter man igången och det tar ohyggligt länge. Och som MissM sade man måste låta känslorna komma. Och dom är mååånga på denna väg. Kram o gonatt

[MissM]

Hej snickarn och Hej Biggan...och alla ni andra också förstås.

Vi befinnr ju oss i lite olika lägen men sorgeprocessen ser likadan ut för oss alla. Jag känner så med dig Biggan när du beskriver hur du tvingats till snabba beslut. Hade jag blivit utsatt för DET så hade jag inte suttit här idag. Bokstavligt talat. Och du snickarn, så där kände jag mig förra året under hela våren.

Man brukar tala om att "stanna upp" och låta känslan komma till en. Det har jag praktiserat ett bra tag nu och det fungerar faktiskt. Precis som det där som jag skrivit om tidigare, "så här ont gör det...". När jag körde hem ifrån jobbet idag blev det plösligt helt bedrövligt och tårarna bara rann. Eftersom det redan hade blivit mörkt hade jag glasögonen på mig och det blev ju jobbigt naturligtvis. Där körde jag på motorvägen gråtandes och snörvlandes när jag plötsligt kom ihåg det där med "låta känslan/känslorna komma till en". När jag tänkte så och började fundera på hur det kändes inombords så upptäckte jag att det lindrade. Efter ca 5 minuter upphörde gråten och jag kunde åtminstone koncentrera mig på bara bilkörningen igen. Synd att säga att det kändes bra, men så mycket bättre än när tankarna bara flyter omkringe på ett helt kaotiskt sätt.

Pröva när det känns för jäkligt, pröva och se om det hjälper, lite åtminstone.

Fortsätt kämpa, fortsätt att skriva när ni känner att  ni orkar och ta väl hand om er.

Kramar /MissM

[mamma mu]

Känner igen mig så väl snickarn. Apatisk o arrrg. Håller nog på med massa saker men måste fortfarande tvinga mig mer eller mindre. Är jag nånstans så vill jag hem och är jag hemma så vill jag nånstans. Men försöker lita på att det ordnar sig till slut ändå. Som nån skrev här att skulle man i början ha vetat hur länge det tar så skulle man gett upp! Så du, vi tar en dag igången då igen och ser hur det känns på sommaren..eller nästa vinter..

[snickarn]

Hade tänkt jag skulle skrivit av mig hur jag känner och så, men ska sanningen fram så orkar jag inte ens det nu. Jag trodde det på något vis det skulle bli bättre med tiden, men nu är det som om jag hamnat i nån annan fas av det hela. Jag har blivit så lättiriterad och blir arg för lilla minsta. Har med det också blivit så apatisk också, villhelt enkelt inte, känner inte igen mig själv.