Varför tar det så lång tid??

[broken]

Haft en ångestfylld natt med lite sömn och många tankar. Inte så många tårar som jag hade räknat med. Han hade lovat ringa idag och lämna besked om jag skulle lämna barnen eller inte. Jag hann dock ringa före men jag tror faktiskt att han hade tänkt att ringa mig. Hämtade ena barnet hos mig nyss och var sååå trevlig. Märklig människa. Han fick värdens utskällning igår och idag är det som om det samtalet aldrig ägt rum. Ska hämta barnen i morgon också (enda fördelen med att vara halvt sjukskriven) idag har jag dock fruktansvärt ont i axlarna. Hade i alla fall kul med sonen idag då vi gick hela vägen hem som normalt brukar vara en mardröm men idag fanns en del av den gammla mamman tillbaka med mycket lek och fantasi i sinnet och det gör mig glad att jag är på väg uppåt i den tidigare nedåtgående spiralen. Jag är på väg att bli den mamma jag tidigare varit, hoppas bara att det håller i sig.

[broken]

Idag brast allt. Kunde inte hålla mig längre. Berättade för honom (tyvärr inte mellan fyra ögon) vad jag tyckte om hur barnen hade det hos honom. Droppen var när jag såg att den lilla sonen satt i framsätet utan bilbarnstol. Vet inte hur många gånger jag har påtalat för honom om vilka risker han utsätter barnen för när de inte sitter i bilbarnstolar i bilen. Stora flickan är gränsfall men ska av princip sitter på minst bilkudde i ett par år till. När jag frågade honom om airbagen var urkopplad så var han inte säker och sedan bara öste jag ur mig allt som jag har sett och hört när det gäller barnen. Han kunde inte säga emot mig sa han. Jag bad honom att säga till om han tycker att jag har fel men han hade inget att säga. Det enda han kunde säga var att han skulle ändra sig, hur många gånger har jag inte hört det förut och det sa jag till honom och jag sa att jag inte tror på det han säger. Det måste komma tillstånd en annan lösning. Trots att jag inte lyfte denna svåra fråga på ett optimalt sätt så är jag ändå glad över att jag inte la fram min lösning på det.
Nu återstår en sömnlös natt och sedan jobb i morgon igen. Hoppas bara att han inser allvaret nu och jag har bestämt mig. JAG TAR UT SKILSMÄSSA. Nu återstår bara att ta reda på hur.

[canis]

Broken!
Ja till sist kanske gränsen är nådd. Jag har sagt till min man att det känns som om han bara väntar ut att omgivningen skall tröttna på att vänta på hans beslut, så att han slipper agera. Det har varit hans strategi i hela vårt gemensamma liv märker jag när jag ser tillbaka. (vilken obalans! säkert ngt jag behöver jobba med om vi fortsätter i framtiden)
Jag såg till att vi gifte oss, jag planerade när vi skulle få barn, jag bestämde hur många barn vi skulle ha, jag bestämde vart vi flyttade mm mm. I stort och smått har jag bestämt. Nu har han bestämt att lämna sin familj och jag tänker inte reda ut den situationen åt honom. Vill han skiljas så får han fullfölja med det.
Men visst är det svårt att veta var gränsen går med tanke på sin egen överlevnad. Till sist blir kanske också jag tvungen att inse att jag måste göra ngt.
Tack och lov har jag stöd i mina barn. De står helt och hållet på min sida, och tack och lov är de nästan vuxna så vi behöver inte fundera över var de ska bo. (två bor kvar hemma den ene på väg till eget boende) De bor hos mig och vill inte veta av den "andra kvinnan". De vet inte vem hon är och vill inte veta och kan absolut inte tänka sig att träffa henne ens. Hur kan min man ens fundera över den andra kvinnan med tanke på att barnen så starkt sagt ifrån–bryr han sig inte om vad de tycker? Hur ska han hantera framtiden med barnen och den nya kvinnan? Jag tror faktiskt inte att min man förstår konsekvenserna av sitt handlande ännu. Jag tror inte att han fattar vad det innebär. Jag menar små barn har ju inget val, de får ju bara finna sig i att vara där föräldrarna beslutar att de ska vara.

Samtidigt måste det väl kännas lättare när du är arg på din man. Den energin kan jag tänka mig att ger kraft till att avsluta.

Jag älskar min man för mkt fortfarande för att kunna agera. Jag har önskat att jag skull ha mer av hatkänslor för då skulle jag ju ha gått för länge sedan och kommit vidare i mitt eget liv. Nu lever jag bara i osäkerhet hela tiden och det tär så förb...t.

Jag tror inte du faller som en fura. Se honom i ögonen – stadigt– så blir det tyngd bakom dina ord och du kommer att känna dig stark.

Känner för dig...
/U

[broken]

Skrev ett jätte långt svar som bara försvann ut i etern.
Fick av barnen veta idag att de inte sov hemma igår.  Stora flickan sover hos mig inatt då jag inte litar på att han ser till hennes bästa då hon ska upp tidigt i morgon. Hon sover nu men jag ser fram emot att hon ska komma tassande inatt och sova hos mig så jag får lukta lite på henne.
Vad det gäller FR så känner hon mig ganska väl vid det här laget. Har gått hos henne i över ett år (säkert rekord). Jag tror tyvärr att hon har rätt att jag för min egen skull måste sätta p för allt och börja leva mitt egna liv och att jag inte kan det utan att gå hela vägen. Det känns väldigt fel men jag måste nog. Så nu laddar jag för det. Måste bara låta bli att ha ögonkontakt med honom för då faller jag som en fura.

För alla er ensamma där ute har det så bra och jag tänker på er (jag har ju tur idag som har en hos mig)

Kramar

[kaniba]

Hej Broken!
Jag känner precis som du. Ska vi ansöka om skilsmässa vill jag att det ska vara han som tar initiativet eftersom det var han som lämnade mig. Vi var också på FR igår. Där fick jag känslan av att han ville at tjag skulle ta beslutet om skilsmäsa. Han återkommer ofta till att känner sig egoistisk som låter mig vänta på hans beslut. Jag har sagt att jag vill att han tar tid på sig, inte tar ngt förhastat beslut. Känner att även jag behöver tid att fundera igenom hur jag vill ha det.
Jag har också tänkt mycket på semestern i sommar. Ingen gemensam familjesemester, det kommer att kännas konstigt om det blir så! Vi har ännu gemansam ekonomi eftersom vi inte beslutat ngt. Om vi skiljer oss kommer min ekonomi förstås försämras radikalt och jag har samma tankar som du.
Usch, varför måste livet vara så svårt!
Känn verkligen efter vad du själv vill angående skilsmässa. Hon på FR kan ju inte sätta sig in i dina känslor och hur du vill ha det!

Kramar; Karin

[broken]

Hade ett långt samtal med FR igår kring hur jag ska förhålla mig till honom nu när jag är så arg och ledsen på henne. Den ständigt återkommande repliken från henne var att vi måste ansöka om skilsmässa och jag har hela tiden varit benhård på att inte göra det då det är han som har lämnat mig. Men jag kanske måste tänka om. En sista gång kanske jag måste slutföra detta stora beslut åt honom. Just nu kan jag inte se att det går att reparera, min ilska är för stor. Vill knappt träffa honom längre, han har gjort mig så illa. Tyvärr innebär det att det inte kommer att bli någon gemensam semester och det betyder att jag inte kan göra det med barnen som jag lovat för jag har inte råd att göra det ensam och det känns tungt eftersom jag alltid håller det jag lovat. Känns kallt och ensamt just nu och jag saknar mina barn så oehört mycket.

[broken]

Fortfarande arg på honom. Han kan inte hålla ngt som han har lovat att göra. Får ständigt påminna honom. Det är precis som det var när vi levde tillsammans fast då hade jag bättre koll och kunde ställa saker till rätta när han glömde. Nu har han valt bort mig men vill ändå att jag ska fortsätta att fixa saker åt honom plus att han har lagt till fler personer som ska lösa saker åt honom. Jag har länge funderat över om det inte är bäst att barnen bor hos mig för då får de sina behov tillgodosedda men jag är så rädd för att säga det till honom. Rädd för att han ska misstolka och tro att jag försöker att jävlas med honom. Samtidigt som jag är lite rädd för om det är så. Vill jag jävlas med honom, är det inte så farligt att han inte ser till att barnen har det så bra som det bara går. Har bestämt för att rådfråga familjerådgivningen för att få ngn annans syn på det hela så jag inte fattar ett felaktigt beslut. Jag vill ju barnens bästa, det allra bästa och mår jag bara bättre så kan jag ge dom det som ett barn behöver inför framtiden. Jag är i grunden en mycket bra mamma. Känner mig vilsen

[broken]

Ännu en dag har gått och det har inte varit någon bra dag. Fick tjata mig till en tid för ett kort samtal i går då det var viktigt för mig. Fick avboka en sak som var viktig för mig då han inte kunde träffa mig i förrgår då han och barnen inte skulle sova hemma. Han ringde mig två gånger samma kväll och först så hade han nog tid och träffa mig men jag bara svarade att jag inte vill sitta hemme och vänta på att det kanske går. Sedan ringer han mig hemifrån??
I vilket fall så frågade jag honom igår om jag kunde räkna med hans stöd i fall jag bryter ihop på grund av den antidepressiva medicinen och det lovade han med ett ja. Mer kunde han inte säga. Han ville att jag skulle påminna honom men jag försökte att förklara att hamnar jag i en sådan situation så vill jag inte behöva påminna honom. Han sa ok. Han lovade att ställa upp. Bad honom även att försöka om det går att tänka lite på vad han säger och gör gentemot mig just nu när jag är rätt instabil och helt utan ork. Vad händer?
Jag var nere hos min syster idag där hela familjen behövde lite hjälp. Sms honom om jag kunde ringa barnen men fick till svar att dottern inte ville prata. Ok det händer ibland. Halv åtta ringer dottern och det går snabbt upp för mig att de inte är hemma och vid denna tid borde de ligga i säng då de ska vara på dagis och fritids i morgon kl halv sju. Brukar få dötrötta barn till helgen och det har jag påpekat för honom att det inte är så roligt då jag känner mig begränsad i vad jag kan göra med barnen på helgen när de är så trötta. Nu känner jag bara att det löftet som han gav mig igår inte var vatten värd. Jag hade ju sagt att jag var helt slut och inte hade så mycket krafter kvar just nu och då ser han till att de är ännu tröttare. Han hade behövt be dottern att ringa mig han hade kunnat ge en dålig bortförklaring som han har blivit så bra på att leverera. Inte vet jag. Känner bara efter allt slit som jag har lagt ner för att få vår föräldrarelation att fungera så fungerar den inte alls just nu. Jag är så arg, ledsen och besviken över det svek han gav mig och hans arroganta stil mot mig och hur han så ofta sätter sina egna behov framför barnens behov.
Jag skriker snart av ilska, en ilska som jag vet att jag mår dåligt av efteråt då jag har så svårt för att vara arg på detta stora barn. Hjälp mig!!!!!!

[Trebarnsmamma]

Jag är i samma sits som er andra. Väntar på att min man ska antingen hitta tillbaka till sina känslor eller på att han ska avsluta. Ibland blir jag så trött på att vänta att jag också överväger att flytta. Men det är ju inte det jag vill alls. Ibland är jag jättebra på att leva mitt liv, ta hand och barnen och bara vara. Ibland önskar jag att någon berättade för mig hur detta kommer att gå.

Det har gått upp och ner de senaste 1,5 åren mellan oss sedan bomben. Det var upp under sommaren och hösten. Och nu är det definitivt en dalgång sedan nyår där vi grälar och där han känner sig trängd samtidigt som han knappt är hemma alls utan veckorna går utan att han ser mig och barnen. Han jobbade tom på sonens 1-årsdag och var så illa tvungen att resa bort den fredagen för att jobba med någon kris över helgen. Samma sak hände i augusti då han for på den andra sonens 6-årsdag. Han menar att jobbet är ohållbart med alla resor, och jag håller med honom. Samtidigt är det ju inte lätt att hitta ett annat jobb i denna lågkonjunktur. 

Det finns ju inga facit på hur man ska göra för att bli lycklig. Det tycker jag är synd Samtidigt är det så otroligt många som tror sig veta vad som är rätt och riktigt att göra.

Hur länge ska man orka vänta på någon, och var går gränsen? Vem vet svaret? Inte jag.

/kramar

[canis]

Tack för support Kaniba och Broken. Det värmer. Det känns fint att ha vänner här och jag önskar så för oss alla att det ska gå framåt.
Min man har just varit hos oss en stund och jag bestämmer mig varje gång för att inte binda upp honom med löfte om att vi ska göra ngt tillsammans nästa dag. Men tror ni jag kan låta bli. Vips far det ur mig – en önskan om att ses eller göra ngt tillsammans.
Så tar jag tillbaka det och säger strunta i det, och han säger att det inte gör ngt men erkänner samtidigt att det fråntar honom möjligheten att agera. Jag bara MÅSTE lära mig att vänta.
Har inte diverse lämnare här på forumet sagt att det är jobbigt att höra hur mkt de är älskade och att de önskar att bli lämnade lite i fred för att få lugn och ro för tankar och känslor.
Precis som du beskriver Kaniba – Ju mer min man är tyst desto mer pladdrar jag och det är ju inte alltid det bästa.
Supportkramar till alla er där ute
/U

[broken]

Känner ibland precis som du Canis att nu skiter jag i detta och gör slag i saken och tar ut skilmässa själv men det går bara inte för det är ju inte det jag vill. Har flera arbetskamrater som tycker att jag ska göra så, man kan ju alltid gifta om sig. Men det bär mig så emot. Att ta ansvar för hans handlingar och slutföra det han har påbörjat och där jag inte har fått vara delaktig. Har under hela resan fått sitta vid sidan om och titta på. Det är åtmindstonde så som jag känner det han har säkert en annan åsikt. Just nu drar han sig undan.

Hoppas precis som Kaniba att du mår någorlunda bra och vi är många som tänker på dig.

[kaniba]

Hej canis!
Vi verkar vara i samma sits ( förutom sjukdomen då, hoppas att du mår någorlunda bra! Inte lätt att behöva ha en allvarlig sjukdom mitt i allt det här. Jag tycker att jag mår pyton ändå. Tänker på dig och skickar massor med styrkekramar ) Vi lever också i ett särboförhållande sedan ca 6 veckor tillbaka. Jag avskyr också att vara passiv, vill kunna planera men nu är det bara att vänta på ett beslut från min man. Det känns som att leva i ett vakum! Vi kan inte prata om vårt förhållande just nu heller. Han säger ingenting vilket gör mig frustrerad och då säger jag alldeles för mycket! Vi har en tid hos FR 6/3 och vi har kommit överens om att vi måste prata med varandra innan vi går dit. Väntar på att han ska ta initiativ till det!
Usch vad livet är jobbigt/ Karin

[canis]

Det bara är så att det tar tid, och det måste väl få ta tid. Men visst är det otroligt jobbigt att leva i osäkerhet om framtiden när man själv vet hur man vill ha det.
Jag har drivit och piskat och bönat och bett och väntat och varit passiv och varit aktiv och ... snart sagt prövat allt för att få ett snabbare beslut av min man. (vill inte säga x-man ännu) Men han verkar helt oförmögen att fatta ett långsiktigt beslut. Han vill inte avsluta helt men vill inte heller bestämma att vi skall fortsätta. Ovanpå detta har jag blivit allvarligt sjuk och genomgår behandling (månader) och då ställer han allt annat åt sidan och vill bara finnas som stöd för mig i min sjukdom. Jag kan inte särskilja sjukdom och äktenskapskris från varandra de pågår ju samtidigt. Ibland blir jag bara så trött på alltihop och vill bara säga att nu får det va. Jag skiter i dig och allt vad du eventuellt vill. Men så längtar jag så efter honom och får styrka i de stunder som vi ändå har tillsammans (vi lever i ngt slags särboförhållnade för tillfället) Så vad gör man...
Jag avskyr att vara passiv i mitt liv, jag vill styra det åt det håll som känns rätt men just nu måste jag tydligen ha tålamod med att min man väntar på att hitta rätt beslut för honom.
/U

[broken]

Hej på er alla! Det var ett tag sedan jag var inne här och läste. Tyckte att jag mådde rätt så bra och jag och han hade en ganska så bra relation. Han har dock fortfarande inte bestämt sig om vi ska skiljas eller inte. Nu har det mesta rasat igen.
Barnen reagerar starkt, om det beror på separationen eller om det är en del av deras utveckling är svårt att säga.
Jag har fått besked om att jag har en depression. (jättejobbigt för mig)
Sjukskriven halvtid på grund av det då det har satt sig på axlar och på koncentrationen. (usel ekonomi och brist på tålamod)
Fått utskrivet antidepressiva tabletter. (ett stort steg för mig att ta som inte tycker om att äta medicin)
Han är frånvarande och hinner inte att prata om någonting utan är hela tiden på väg och kommer med dåliga undanflykter och lögner som är så genomskinliga. Bett honom om stöd kring barnen när det är som värst men icke.
Har nu kommit till läget att jag funderar över att barnen ska bo övervägande hos mig. Jag är nog bäst lämpad, måste bara må lite bättre först. Har ingen aning hur det kommer att landa. Hur kunde allt detta ske? För en månad sedan var han helt uppe i att vi skulle fira semester ihop och hade stora planer. Usch jag orkar snart inte med det här velandet längre. Har försökt att sätta ner foten men det hjälpte inte. Vad ska jag göra? Om han bara kunde förstå att allt skadar oss alla.

Kramar på er alla