Hej Lilla hunden!
Det är skillnad på eget ansvar för sitt eget liv
och andras ansvar för sitt liv.
Man kan och bör vara vänlig förstås för det tjänar alla på, barn som vuxna.
Det finns olika bitar i allt du skriver och har skrivit om i din tråd innan.
Jag citerar dig själv i några av dina tidigare inlägg:
Känslorna man tvingas handskas med är jobbiga..precis som du skriver kan man inte ändra en annan människa, lika lite som man kan "ta bort" sina egna känslor. Man tvingas verkligen jobba med sig själv i en separation...
Jag kan konstatera att det inte går att vara "allt" åt en annan människa, finns det brister i självkänsla och annat kan inte den andra parten i förhållandet täcka upp det. Det blir isf på bekostnad av det egna jaget precis som du skriver...man tappar bort sig själv.
Hur skall man tänka när det hela tiden dyker upp tankar som motverkar det jag bestämt mig för?? jag vet ju såväl att vår relation aldrig kommer att fungera, ändå mår jag jättedåligt av att skiljas. Det påverkar så många i vår omgivning...jag är så van vid att alltid styra upp och ordna så att allt fungerar.._inga-länkar rasar allt känns det som. Fast iof säger både dottern och alla andra att de vet att jag måste ta mig loss och stödjer mig i det. Mitt största hinder är mitt eget undermedvetna...
Ja, ofrånkomligt är förstås att man tvingas jobba med sig själv och relationen i en separation. Särskilt efter många år och barn tillsammans. Det arbetet är också till stor nytta för alla i framtiden tänker jag, i alla fall till betydligt större nytta än att förfuska och fly i alla fall. Och du verkar ha arbetat mycket med många bitar i all er relation och det som nu är.
Nej, man kan inte vara "allt" för annan människa och täcka upp totalt utan att kraftigt riskera att tappa bort sig själv i detta. Har du haft denna roll delvis självpåtagit och delvis påtvingat?
Du verkar veta vad du vill. Vet du det?
Mår du dåligt och vill skiljas eller vill du skiljas och därför mår dåligt?
Att lämna är inget enkelt, jag vet. Att orsaka någon som man tycker mycket om (i bästa fall) som person smärta och besvikelse är ångestskapande och skuldgenererande. Men att inte ta sig själv på allvar och svika sig själv är allvarligare. Men resan till insikten om vad som är möjligt för en själv kan vara lång men den måste/borde göras - för allas skull.
Allt blir annorlunda efter en skilsmässa. Man kan inte räkna med att allt är fortsatt ungefär som vanligt. Det blir annorlunda. En skilsmässa har konsekvenser. Man kan inte planera för och styra händelseutvecklingar. Det som blir det blir. Man kan vara sig själv, ärlig och inbjudande. Man kan inte heller räkna med att alla ska förstå - om ens någon kan förstå - jag tror kanske inte det är möjligt.
Man kan räkna med respekt från en del människor, de som visar sig vara ens vänner - och som förstår att livet inte är enkelt, att livet rymmer svårigheter, att svagheter finns hos oss alla och att man alltid är två i en relation som i högre eller mindre grad på ett bra eller mindre bra balanserat sätt bidrar (eller inte) till relationens utveckling och hur den har kommit att bliva.
Man kan inte bara ge och ge och ge men man behöver också det och främst tror jag. Man behöver få också, men inte bara eller mest få och få och få.
Balans, ömsesidighet, jämbördighet i detta bidrar till en stark relation som kan "andas", vara inspirerande, bli livskraftig.
En balans mellan och respekt för partnernas styrkor och svagheter genererar frihetskänslan inom relationen. Bundenheten finns där alltid oavsett vilken människa vi lever med.
Vi känner och märker när obalansen infinner sig, när vi dräneras på energi, när lusten och attraktionen tappas.
Alla relationer är ett arbete. Tyvärr kan vi av olika anledningar tappa/glömma det arbetet - när respekten för arbetet negligeras och saker och ting tas mer för givet.
En relation kan plötsligt uppstå lika enkelt som den plötsligt kan tappas bort.
Det är lätt att vara efterklok, att se saker och ting klarare senare än när man är mitt uppi det.
Allting tar tid: en relation och arbetet för den, en separation/skilsmässa och arbetet med konsekvenserna av den likaså.
Inget går att forcera med mindre än kortsiktiga lättare lösningar men troligen med längre och och tyngre framtidsproblem.
Så: Ta tid för det som behöver tas tid. Lyssna på dig själv och respektera dig själv och dina val och inse att ansvaret för hur DU känner att du måste göra är ditt. Inse att varför ni är där ni är beror inte endast på dig - ni är och har alltid varit två.
Räkna inte med att mskor ska kunna förstå - räkna i stället med att vissa människor abolut inte kan förstå därför att de inte har insikt i det som är och sker, räkna med att vissa andra kan förstå och respektera bättre. Ditt största hinder är ditt eget undermedvetna skrev du tidigare. Kanske ditt undemedvetna då måste inse dag/steg för dag/steg att det är skillnad på ansvar och medkänsla.
Jag har själv jobbat med de bitarna - att agera utifrån vad jag själv tycker kontra agera utifrån att vara till lags/tycka synd om/göra annan nöjd. Risken att agera utifrån att inte göra annan människa ledsen/besviken är förstås uppenbar: Man sviker sig själv. Om du verkligen kommer fram till att du måste handla som du måste, så måste såna som du och jag och vi alla komma fram till att det det bara är det egna stundtals också tunga ansvaret vi kan ta som det viktigaste och bästa ansvaret. Det ansvaret kan innebära att stå ensam i det för ens partner och omgivning kanske tycker något annat. Det kan bli tungt men självrespekten och självkänslan hos dig är mest beroende av fattade beslut som grundas vad man själv verkligen och ytterst sätt vill och står för. Men ingen undkommer smärtan och sorger i det hela, för där finns fina saker också. Allt är inte entydigt och svartvitt - så mycket enklare det vore då kan man ju tänka.
Nej, lämnare gör lämnade mer eller mindre besvikna. Det är ofrånkomligt. Andra människor kan också bli besvikna. Många förhoppningar om framtiden har funnits där på olika sätt.
Men livet är förändring och allting har sin tid. Inget är statiskt och för evigt.
Att leva är kanske att göra det bästa av allt liv med det ansvar som är just vårt eget.
Varken mer eller mindre ansvar är möjligt och rätt.
Det är förmågan att välja och att stå med ansvaret för det som
i grunden är respekten för oss som människor och personer
och också i längden gagnar oss och hjälper oss att leva. tror jag.
Jag önskar dig all lycka till i ditt och ert vidare.
Ta hand om dig.
Kram!
/J
