Helvetesresan påbörjad

[Lilla hunden]

Nu har maken blivit sjuk. De har hittat cystor. Vet ännu inte om de är godartade eller inte. Nu använder han sin sjukdom dels till att skuldbelägga mig "de uppstod av chocken", dels som påtryckningsmedel för att jag skall komma tillbaka.

Vet snart inte hur jag skall klara det här.
Har kämpat i så himla många långa år för att få vår relation att fungera utan att lyckas. Jag vet inombords att det inte skulle gå denna gången heller. Har inte några känslor kvar för honom och för mig är det tydligt att han inte förstått vad som varit fel, han ser bara sina enga behov. Jag har gång på gång erbjudit honom min vänskap och lovat honom att jag kan finnas i hans liv som stöd om han vill. Men han kan inte nöja sig med mindre än att han får sin vilja fram. Som vanligt. Det är såhär han styrt vårt liv i alla år. Genom att "trycka" igenom sina behov, sin vilja, sina önskningar. Utan att tänka på hur jag och övriga i familjen mått och känt.

Jag behöver hjälp!!!...trots att det var jag som "lämnade".   

[Lilla hunden]

Varför är det så svårt att ändra sitt beteende?? återigen styr maken mig genom att signalera hur dåligt han mår osv osv.._inga-länkar har han hittat ännu ett sätt att klämma åt mig, genom dottern.... han påstår att jag sagt att han gjort oss så illa så att det är bäst att han inte "är nära" henne...han har slutat ringa och besöka henne samt har skickat ett mail där han skrev ngt i stil med att han inte kommer att ha kontakt med henne pga han gjort oss illa... dottern har försökt ringa honom utan att får svar så nu har hon börjat dra sig undan. Det här gör mig så ont att det nästan sliter mig i stycken och jag blir så arg att jag ser rött...och sedan när maken inte får den respons han önskar nämligen att dottern (eller jag) skall komma krypande och fjäskande till honom så blir han orolig och börjar skicka en massa mail och anklaga mig för att påverka henne!!! helt fruktansvärt. Och när han håller på såhär så försöker jag (som vanligt) att säga och göra saker för att "förbättra" situationen...
Och inte nog med det, trots allt, i grund och botten tycker jag synd om honom!!!?? när han bara strular till det och bråkar med mig?? jag kan inte var klok....

[krösamajja]

Oj.. Låter som en jättejobbig situation det där... Hoppas du får hjälp av släkt & vänner . Kram

[Lilla hunden]

Trött idag..vårt hus är nu ute på hemnet...maken har anklagat mig för "vållande av kroppskada"..han har fått problem med hjärtat säger han och det är mitt fel..hmmm...tja att han inte mår bra är uppenbart, det kan man se med blotta ögat...men att jag skulle ha orsakat det?? kanske är det så. Jag mår inte heller helt bra fysiskt, psykiskt kan man ju bortse ifrån, ingen mår bra i själen i en skilsmässa...men att lägga skulden för min magkatarr som jag haft i så många år på honom har aldrig slagit mig förrän nu....kanske skall jag "motanklaga" honom... usch vad jobbigt, varför måste han göra allt så mkt värre än det behöver vara...

Nu skall vi på ngt sätt då göra iordning huset för försäljning. Maken kan plötsligt inte ens klippa gräset pga sin hjärtåkomma...tänker försöka få hjälp av släkt och vänner...de kan gott få vara med och se hur det är att handskas med honom...

Och ändå, trots att han krånglar med mig så mycket han kan, tycker jag ofta synd om honom...DET är jobbigt...vill inte det, han har fått tillräckligt med omsorg, energi och livsglädje av mig..men kan inte låta bli..

[Lilla hunden]

Hej, tiden springer iväg och jag är här inne ofta och läser men hinner inte skriva så ofta..tack för reflektioner och råd, de läser jag noga, både de som finns här i "min tråd" och alla andras. Det finns massvis med kloka människor här.

Jag bor fortfarande "tillfälligt", känner mig ganska lugn i mitt beslut, men våndas ändå över saker. En sak som förundrar mig är makens "växlande" inställning till mig. Det växlar mellan kärleksförklaringar till "motvalls kärring". Om vi försöker diskutera ngt rent praktiskt som hur vi skall göra med huset t ex... Då märker man inget av all kärlek han säger sig hysa för mig och han blir bara dum och jobbig, t o m elak. Lite dr Jekyll och mr Hyde faktiskt.... ganska skrämmande. Undrar hur det blir när/om han slutligen inser att han inte kommer att få mig att komma tillbaka...

Ha det så bra ni kan allihop!

[Johnnyboy]

Hej!

Det ÄR tungt att vara ensam om vad man känner i en relation, dvs när man inte har samma upplevelse och känslor som den andra/e och när man tvingas ompröva sitt tidigare liv.
Jag vet det själv av egen erfarenhet alltför väl och det är mycket man ska igenom.
Jag kan bara säga att efter mörkaste mörka och dystraste dystra, efter obehagligaste obehaglia och svåraste svåra så finns det bara en väg.
Många av oss (vilka vi än är) har varit där nere i allt detta. En dag vänder det och klättringen går uppför och du börjar märka det, ljusglimtarna blir fler och fler, bördans vikt minskar och du känner det, du börjar andas lättare och glädjen vänder sakta men säkert åter.
Det tar sin tid och måste få ta sin tid, för det är mycket som man måste igenom.
Tunneln kan till en början kännas totalt lång, totalt kall och totalt livlös,
men många är vi som sakta i den börjat förnimma slutet och en ny början, värmen och det hoppfulla igen.

Cecilia J skrev ett väldigt tänkvärt svar. Läs det igen.

Jag citerar ett par meningar från det:

Livet måste levas i autensitet och äkthet.
Utveckling går genom smärta.

En sak till. Jag tror på styrkan i tydlighet. I den mån man vet vad man vill och känner.
Att genomleva smärtan i det tydliga är bättre och lättare än att genomleva smärtan i det otydliga.

Hur tydliga är ni mot varandra om vad ni tänker och känner? Vad är gissningar och antaganden?
Och vad skulle största möjliga öppenhet och tydlighet innebära?
Jag tror att det på kort sikt kan vara jättetungt men att ni båda på längre sikt i alla fall kan se tillbaka på allt och känna att ni växte genom detta tack vare att ni var öppna, tydliga och ärliga.
Eller med Cecilias tanke - tror jag - att man genom autenciteten och smärtan utvecklats till äkthet.

Lycka till med allt!

/Johnnyboy

[fiia]

låter jobbigt..kan till viss del förstå. Förra sommaren hände det saker som gjorde våran dagar tuffa. Jag hade gjort en grej som fick honom att gå i taket och känna sig mycket illa till mods. Vilket gjorde att han gjorde och sa en massa dumma saker vid några tillfällen däremellan såg jag tydligt hur dåligt han mådde och han sa det också flera gånger att detta var det värsta han känt. Jag mådde dåligt av att se honom sådan och mitt dåliga samvete plus att han på sätt och vis visade en ny sida. Vi pratade faktiskt med varandra om förhållandet och känslor...det jag saknat i alla år. Han kom också med små presenter, något jag tyckte var jobbigt.

Samtidigt visste jag att mina känslor var slut, och det han gjorde mot mig borde jag kanske inte accepterat. men kände mig ändå som boven och kunde inte bara bryta när han mådde så dåligt. Hur skulle då barnen få det?
Idag kan jag känna att det kanske varit lika bra att ta sig igenom allt det jobbiga då. Inget har ju egentligen förändrat sig...men han hoppas ju naturligtvis och upplever också att allt är bättre. Eftersom jag lagt bort mina önskningar i livet och lever för min familj.

Snurrigt är det, det jag ville ha sagt är nog att om du känner att detta är det rätta så är det nog bara att kämpa sig igenom. Det är klart att han gör allt för att hålla dig kvar, dels för att det finns känslor. Men kanske också för att du varit en trygghet som gett livet struktur för honom när du är borta rasar tillvaron för honom.   / Ta hand om dig!!!

[Lilla hunden]

åååååh vad ont det här gör i mig. Maken kan inte acceptera att vi måste gå skilda vägar, nu öser han kärleksförklaringar över mig, nu senast en bukett rosor med text på kortet "älska mig för den jag är", "till min kära fru..."

Jag tror att jag går sönder. Det är det här som är min förbannelse. Jag vet att jag inte kan leva ihop med honom, då går jag under för han beteer sig väldigt väldigt illa alltemellanåt. Min kärlek till honom är sedan länge död.
Men ändå känns det så himla tungt när han gör såhär. Ångesten är bedövande. 

[snäller]

hej Fia och lilla hunden.(och ni andra)

Jag håller på att gå igenom en liknande situation.
sitter med en snart fd. fru som jag "tagit hand om" i 7 av 15 år.
jag har skött det mesta och funnits där som en fura att luta sig emot.
Jag insåg att jag inte vill leva någon annans liv resten av mitt.
Har vart en sån som ställt upp i vått och torrt. gjort i princip allt som hon har önskat.
arbetat 9 timmar/dag + läxläsning för 2 barn och ändå tagit hand om allt hemma.

nu har jag flyttat men har ändå inte slutat att hjälpa till.
Känns som att jag aldrig kommer bli klar med skilsmässan.
Jag är för snäll säger de flesta men alla håller med om att skilsmässan är bra för mig.

Men jag brottas med samvetskvalen att lämna någon som behöver mig samtidigt som jag inte bara kan ge bort MITT liv till någon annan...
Jag kan omöjligt leva mitt liv tillsammans med någon som lägger sig som en blöt filt ovanpå mig.

Det är bara att inse att tunneln är lite längre för mig än i andra skilsmässor , men jag är banne mig på väg.
Jag ser ljuset. om än en lite prick .. men det finns där.

//Snäller

[fiia]

Kan jag tänka mig att dela ålderdomen med denna människa?
nje, jag vet ju då att jag väljer bort saker som jag känner en stor längtan till. Att kunna planera framtiden tillsammans, att sitta och ventilera livet och disskutera både kring det ena och andra. Jag vet att jag då måste acceptera att inte skaffa fler barn (bror inte på att han inte vill)  Jag måste lära mig att acceptera hans sätt att tänka och se på livet. Jag kommer aldrig att få drömbröllopet jag alltid drömt om, jag kommer aldrig att gifta mig ens. Att dra upp bröllop låter kanske som ytligt och en bagatell....men det är det inte för mig.
elar jag ålderdomen med min sambo så vet jag dock att jag har en sambo som kommer finnas och vilja göra det bästa för mig, så länge jag talar om vad jag vill och vad jag tycker behöver göras.
Då när livet krymper och vi blir begränsade till utrymme, socialt och kanske fysiskt.

Kan jag då, dag efter dag sitta vid köksbordet med denna människa mitt emot mig och ha behållning av det?

Har sällan någon behållning av att sitta mitt emot honom nu.


Älskar jag denna människa villkorslöst och oreserverat?

NEJ, men jag skulle vilja....det vore så mycket enklare. :-( 

Tror att det är ett problem just det där när man mer eller mindre levt genom att ställa upp och hjälpa andra. När man har ett jobb där det går ut på att få personer att må bra och få struktur på sitt liv.  I mitt förhållande kan jag inte hjälpa om jag bryter upp.  Då är jag boven för att min sambo och mina barn kommer må dåligt.

Precis som du Spike delar inte min sambo uppfattningen att det är något fel, trots att jag tycker att jag försökt nå fram till honom under lång tid. När jag sedan gjorde en dum grej (var inte otrogen, men hade kontakt med en kille som min sambo inte visst om) så rasade hela värden.   

[cecilia J]

Hej till er alla!
Jag tycker att man ska tänka så här när man överväger att bryta upp ur ett förhållande:
Kan jag tänka mig att dela ålderdomen med denna människa?
Då när livet krymper och vi blir begränsade till utrymme, socialt och kanske fysiskt.
Kan jag då, dag efter dag sitta vid köksbordet med denna människa mitt emot mig och ha behållning av det?
Älskar jag denna människa villkorslöst och oreserverat?

Om du svarar nej på dessa frågor så måste du lämna relationen.
Var och en av oss har ansvar för våra egna liv och de val vi gör.
Du kan inte välja för en annan människa. Att inte välja och låta tiden gå är också ett val.
Om själen knackar på porten och du inte lyssnar kommer kroppen att svara med sjukdom och ohälsa.

Det är ett hårt arbete att lämna en relation, men vi är skyldiga oss själva att välja bort det som är dåligt. Då ger vi också möjligheter för den andra människan att så småningom hitta sin utveckling och sitt liv.
Livet måste levas i autensitet och äkthet.
Utveckling går genom smärta.

Styrka kraft och mod till er mina vänner så att ni kan fatta de beslut som måste fattas och rida ut de stormar som måste ridas ut.
Kramar

[Lilla hunden]

Fiia.., just det där med att tappa bort sig själv är jättejobbigt. Och när man dessutom märker att det liksom ändå inte hjälper...ja då finns bara separation kvar. Jag kan konstatera att det inte går att vara "allt" åt en annan människa, finns det brister i självkänsla och annat kan inte den andra parten i förhållandet täcka upp det. Det blir isf på bekostnad av det egna jaget precis som du skriver...man tappar bort sig själv.

Hur skall man tänka när det hela tiden dyker upp tankar som motverkar det jag bestämt mig för?? jag vet ju såväl att vår relation aldrig kommer att fungera, ändå mår jag jättedåligt av att skiljas. Det påverkar så många i vår omgivning...jag är så van vid att alltid styra upp och ordna så att allt fungerar.._inga-länkar rasar allt känns det som. Fast iof säger både dottern och alla andra att de vet att jag måste ta mig loss och stödjer mig i det. Mitt största hinder är mitt eget undermedvetna...

Spike, jag har ofta tänkt som du skriver, att stanna kvar är att slösa med tid. Tid som inte kommer tillbaka. Jag försöker intala mig själv och maken att det inte kan bli annat än bättre när vi tagit oss igenom det här, men det känns verkligen som "uppförsbacke" just nu....

Tankarna är röriga idag...

Ta hand om er!

[Spike]

Jag är mitt i det... Det är en tuff resa. Den här sommaren jag har haft hittills hade jag inte önskat någon att genomlida. Samtidigt har det sakta men säkert växt fram en känsla hos mig att jag är på väg emot någonting nytt. I mina bästa stunder kan jag faktiskt förlåta mig själv för allt jag rivit upp hos min fru, mina barn och våra gemensamma släktingar och vänner. Jag har inte varit otrogen, inte betett mig som ett svin utan bara konstaterat för min fru och för mig själv att jag inte har tillräckliga känslor för att leva med henne som man och hustru. Jag anser att om jag skulle stanna kvar i förhållandet av ren bekvämlighet så skulle jag egentligen slösa med både min egen och min frus tid. Tid som aldrig kommer tillbaka.

Dilemmat är att min fru inte delar min bild av ett förhållande som inte fungerade. Hon tyckte allt var toppen. Att jag mådde skit och gick med tunga tankar måste jag varit otroligt duktig på att maskera, för det chockade henne.

[fiia]

Men nu är du ju på väg.....du har nog rätt i att det blir en jobbig tid att ta dig igenom men samtidigt låter du som att du vet att det är detta du vill. Du kan ju inte gå tillbaka för att det ska bli lugnt, det är nu du ska jobba vidare med att släppa ditt "ta-hand-om-krav" och "vill-inte-såra" någon.
Själv är jag kvar i det att tycka synd om min sambo att inte våga ta steget för att jag anar att han kommer klappa ihop totalt. Känner att jag har tappat mig själv någonstanns på  vägen då det som jag vill uppöeva göra ofta beläggs med skuldkänslor.
Just nu är det nästan så att jag inte går på kalas/fest för att jag är orolig för att han ska flippa ut. Men det blir ju bara ytterligare ett sätt där jag inte får tillfället att få umgås med andra.  oj, nu blev det mycket eget här.
Ta nu en dag i taget och ta hjälp av människor runt dig som kan ge dig styrka att komma dit du vill.

[Lilla hunden]

Nu har jag gjort det! Har med buller och bång påbörjat separation. Tyvärr under mycket mycket obehagliga former. Vår senaste "försök" att med hjälp av familjerådgivning (för femtielfte gången..) försöka rädda vår relation havererade totalt förra helgen då maken tippade över totalt och inför ca 60 pers fick ett totalt bryt. Jag bor nu i ett tillfälligt hem och funderar omväxlande över hur min framtid skall se ut samtidigt som jag har ångest över att maken mår så himla dåligt. Kan inte förmå mig själv att sluta släpa honom genom livet, jag har levt i den rollen i iaf 15 år och det är SKITSVÅRT. Är så himla van vid att alltid sätta mitt eget liv och välbefinnande i sista hand. Det har alltid handlat om att försöka hålla maken under armarna och anpassa mig själv och vårt liv för att han skall fungera drägligt. Jag har sådan ångest över att jag måste lämna honom....min hjärna säger mig att det är nödvändigt annars går jag under själv...men mitt undermedvetna jobbar ständigt med att "tycka synd" om honom...det är nästan som ett beroende. Jag har så himla dåligt samvete inför vår dotter och vår övriga familj. Eftersom han mår så dåligt blir alla inblandade i vår skiljsmässa och jag tar på mig skulden. Om jag går tillbaka till honom blir det ju lugnt. Men jag kan inte, vågar inte, får inte för då finns jag inte kvar som människa om ngt år, det är för tungt att ständigt anpassa sig....får ont i huvet av alla tankar som far omkring, kan inte koncentrera mig, glömmer saker hela tiden. Suck!! Är rädd för att det kommer att bli mycket mycket värre innan det blir bättre om det någonsin blir det....