Skuld

[LillaAnna]

Det är lätt att vara efterklok, och lätt att göra misstag. Jag säger som några barn jag kände sa "men om man inte gör misstag så lär man sig ingenting!".
Släng skulden och låt den gro någon annanstans, skuld är nerbrytande i stora doser. Lär dig istället mer om dig själv och hur du kan undvika samma sak i framtiden. Då får du någonting att kämpa för. Se det som livets sätt att berätta mer om dig själv, dina svagheter och dina styrkor.
Stor kram

[mamma mu]

Vet ej hur jag skall trösta. Du har råddat till det ordentligt. Det går väl lätt så då man blir SÅÅ kär. Vardagen glömmer man. Det är ju inte ditt fel enbart. Men ta hand om ditt barn. Du kommer att älska det gränslöst. Bry dig inte om vem som vill ha dig eller inte.. ta hand om ditt barn o dig själv. Kram

[Jii]

Jag är korkad.
Så känner jag mig. Korkad.
En liten bebis i magen... var är glädjen?
En man långt borta... en man som jag inte kan lita på. Tveksam om framtiden. Tveksam om jag orkar eller vill tro eller förlåta.
Hans längtan om skaffa barn tillsammans och sedan ut och jaga nya livmoder att befrukta när det här bytet blev klart.
Skitstövel.
"lämna mig inte" ropar han i telefon med gråten i halsen... lämna mig inte?? Skojar han med mig??
Handlar väl inte om att lämna honom. Handlar om att inte vilja leva MED honom.
Skitstövel.
Det luktade lurt redan från början. Jag var FÖR kär. Det var FÖR bra för att vara sant.
Javisst, vet du... "nu får du igen för dina gamla synder" skulle mina ex säkert ropa högt om det bara visste!
"nu får du smaka på din egen medicin"!
Visst, visst, visst. Fine.
Ensamstående mamma? Jag? VEM vill ha en 40 + som är gravid? Eller 40 + som har ett spädbarn hemma? Jag antar att INGEN!
Känn dig blåst.. för sent för abort!

Och skuld för mina tankar att välja bort ett liv..

[Jii]

Ont i hjärtat. Träffade mitt ex för en månad sedan. Kände hur allting inombords vändes upp och ner..
Jag älskar honom fortfarande och det gör ont att ha sårat honom så mycket.
Vi har nu pratat med varandra och jag kunde berätta för honom att om jag hade haft vetskap om hur dåligt han har mått och hur elak jag
har varit mot honom hade jag absolut gjort allting annorlunda.
Jag berättade också att jag älskade honom..

Dumma, dumma jag...

Jag trodde att han hatade mig för mitt svek, förstod inte att hans ilska var förtvivlan. Han bad mig att komma tillbaka.
Jag sa att jag vad ledsen

[Jii]

Jag har gjort slut igen.
Den här gången från en man som har älskat och stöttat mig 100 %. Han har velat från första stunden ta mig i sitt liv, till sitt hem och till sin familj.
Jag har fått kärleksgåvor, frukost i sängen och han har varit en underbar och omtänksam älskare. Jag har alltid kunnat lita på honom.
Jag har fått känna mig prioriterad.

Han kom i mitt liv då jag precis hade gift mig. Två månader efter jag har sagt "ja" i kyrkan...
Jag lämnar mitt äktenskap bara efter ett halvår och flyttar ut från vårt gemensamma hem efter ett år. Visst. Det var visserligen mycket som var fel redan innan och vi borde inte ha gift oss ens från början...

Det har gått fyra år sedan jag lämnade min man och sonens pappa. Tre år av hot och trakasserier och ett år av absolut vägran att ha med mig att göra.
Han anklagar (säkert med rätta) hur jag har förstört honom och vår familj. Vilken hemsk och egoistisk människa jag är. Att jag är ingenting värd.
Jag har under åren varit glad för att jag har vågat ta beslutet samtidigt som jag har varit ledsen för hans, sonens och för min egen del, att den lilla fina familjen nu var splittrad.

Jag hade redan från början haft stödet från "den nya mannen" genom hans kärlek och tro på vårt gemensamma framtid. Han har stått vid min sida när jag har varit på polisstationen och anmält min ex för olaga hot och grov kvinnofridskränkning, hållit om mig när jag har varit ledsen, planerat en ny framtid för oss både två.
Ändå har jag sedan början valt att lägga en mur runtomkring mig, valt att ha mitt hem för mig själv, valt att inte vilja träffa honom även om jag hade haft möjligheten.
För ett år sedan skulle vi flytta ihop. Jag ångrade mig i sista sekunden.
Jag har älskat/älskar honom, men känner ändå att det inte är rätt. Jag fattar bara inte varför.

För fyra månader sedan fick jag av en slump (?) kontakt med en gammal kärlek. Vi var kära i varandra för 20 år sedan, gick åt var sitt håll men kunde inte glömma varandra helt. En obeskrivlig känsla när vi mötts efter alla dessa år och känna att vi fortfarande är starkt attraherade av varandra.

Jag har nu lämnat min särbo.

Han är ledsen och besviken. Arg. Kan inte förstå varför jag går. Jag vet inte hur jag ska svara eller förklara... vet knappt själv.
Samtidigt som jag gråter efter saknaden till honom och våra framtidsdrömmar känner jag en gigantisk skuld över glädjen att vara riktigt, riktigt kär.
För första gången i hela mitt liv känner jag att jag har hittat en man som jag kan leva resten av mitt liv tillsammans med.

Jag vet ... jag kan åka på en nitlott.

Men för första gången är jag redo att ta den risken. Jag är 40 år och säkert mitt i ett livskris. Jag har ingen aning om hur det känns att vara helt ensam och jag är livrädd för det.

Det gör ont i hjärtat efter alla spruckna förhållanden, alla ledsna människor som jag har sårat genom att lämna förhållandet.

Det går kanske aldrig att bli av med skulden?  Är det straffet som man bär med sig i resten av sitt liv?