Familje Rådgivningar är OLIKA!!!

[Johnnyboy]

Hej Zeb!

Vad enskilda samtal beträffar hade jag av vänner och på annat sätt tidigare hört mycket gott om St Lukasstiftelsen. Därför började också jag med att pröva detta.
Jag är mycket nöjd. Har en man som har lång erfarenhet av olika typer av samtal, både i grupp och enskilt, med människor från olika branscher. Han har ett stort kunnande, är empatisk, kan lyssna och höra vad som sägs och menas, hjälper till att sätta ord på tankar och känslor som man söker få fatt i och kunna beskriva, han lyssnar bra liksom – och det är viktigt! – han vågar utmana och ifrågasätta, ger ett motstånd som gör att man tvingas förklara sig och utveckla det man bär på. Han är lite torr akademisk, men i takt med våra träffar har jag också fått upptäcka hans värme och underfundiga humor och det har allteftersom blivit mer och mer avslappnat. Ska man prata om ngn nackdel så skulle det väl vara att det kostar en del pengar, men jag tycker för min del att det absolut har varit värt det.

Vad präster beträffar så vet jag också av erfarenhet att det finns många som är bra på att lyssna, att kunna ställa bra, analyserande, utmanande och framåtförande resonemang och frågor, så det tror jag absolut är värt att undersöka kontakten med ngn sådan också.

Fr´givare har både jag och frugan erfarenhet av män och kvinnor, tillsammans och enskilt.
Vi har båda varit och är nöjda med dessa kontakter. Perspektivet med respekt för den enskildes liv och längtan eller bristen på den liksom perspektivet med att kämpa och ifrågasätta invanda mönster och tankegångar i relationen etc har tagits till vara på ett bra sätt.

St Lukas arbetar, liksom prästerna skulle jag tro, utifrån psykodynamisk teori, dvs en slags helhetssyn där fokus finns med på både känsla, tanke och handling.
Jag uppskattar själv detta perspektiv. Jag tror inte att vi lever frånskilda vår tidigare bakgrund utan att den har sin betydelse och att vad man är idag präglas från sin bakgrund och kan lära sig mycket av den. Lika starkt tror jag på möjligheterna i nuet, att vi kan välja, göra våra val och inte är bundna av vår historia. Vi har en frihet att göra nya val, vi kan välja att i grunden vara inifrånstyrda än utifrånstyrda, handla efter vårt hjärta, efter vårt jag.

I vårt fall har också båda från början varit inriktade på att tillsammans arbeta för relationen och det kan ju skilja sig från andras situation. Jag tror att samtalspartners kan utmanas av hur man själv är, och att de själva kan bli bättre på sin roll och sin uppgift beroende på vem och vilka de har framför sig. Men visst spelar deras egen utbildning och pyskolgoiska teori, ålder, livssituation också sin roll.

Jag tycker att det är viktigt att hitta mskor som man själv trivs med, inte för att de alltid säger det man vill höra, men någon som man i grunden känner förtroende för, som har respekten för vad du säger och känner men också vågar utmana det.

Vi har haft tur i detta och jag vill uppmana alla liksom andra här på forumet att pröva sig fram och känna efter, att inte vara rädda för att ta kontakt, och inte vara rädda för att avbryta och säga att man har behov av att pröva nya samtal med andra mskor.

Jag har inte så lång erfarenhet av såna här samtal men jag är mycket tacksam att vi började gå och att jag själv har min egna kontakt också.
Tycker att det så här långt har varit mycket utvecklande, att jag har lärt mig bättre förstå mina egna, min partners och våra handlingar och känslor på ett annorlunda och framåtförande sätt.

Det är ett hårt arbete, ett viktigt arbete, och jag känner att jag har växt mycket genom det.
Genom detta finns bättre förutsättningar, tror jag, att kunna möta en ny tillvaro, hur den nu än kommer att se ut.

Lycka till och kämpa klokt kärleksfullt så gott det går.
Önskar dig också lugn och ro.

Kram

J

[Maja]

Hej på dig,

Jag har leteat på både internet och på eniro.
Sökt på familjeterapeuter, familjerådgivare, parterapi, psykologer.

När jag har ringt och bokat tid har jag förhört mig om vilken terapiform de har vidareutbildning i.
Det finns lite olika nischer.

KBT är väldigt modernt och inne. Det går snabbt och man upplever att en lösning ges med en rasande fart. Dett sätts en hel del på spel dock, vad gäller känslolivet.
Ibland undrar jag om snabbt verkligen är att föredra, det är mycket som står på spel.

Jag har även försökt att hitta terapeuter som är byggda kring en koncern. Jag har fått för mig att anledningen till att man kan öppna upp nya kontor enbart är tack vare att man inte gjort bort sig ordentligt på föregående ställe.

Det finns en stiftelse som heter St Lukas stiftelsen. De har kontor över stora delar av Sverige.
Det finns även något som heter Familjeforum men jag vet inte om de har kontor där du bor.


Nackdelen är att de är privata och kostar oerhört mycket pengar

[zeb411]

Hur har ni gjort för att hitta så många olika FR/terapeuter/kloka män-kvinnor??


Det enda alternativet som jag har hittat är ju via tfn katalogen. Kommunens familjerådgivning.
Jag tänker säga till vår FR hur jag upplever henne men jag vet inte hur det ser ut om man byter... och till vem skall vi byta.
En annan fråga som jag funderar väldigt mycket på är hur jag skall presentera varför vi skall byta.
Min fru kanske är helt nöjd och tillfreds-allt går hennes väg och inga jobbiga frågor emot henne.

Har pratat med en annan kvinna och hon rekommenderade en präst men jag vet inte om han längre är i tjänst/håller på med sådant här. Han var lite "hummande men mycket vällyssnande" första gången och nästa gången hade han ställt väldigt kloka frågor emot dem bägge.
Ganska snabbt gick det upp väldigt mycket för den där kvinnan. Hon hade kanske inte riktigt varit så tydlig med vad hon känt osv.
Jag skall som sagt försöka ta upp den kontakten.

Men det kan väl inte vara så att alla goda kontakter sprids från mun till mun??
Hur gör man för att hitta ex någon som har annan utbildning än den normala.

Hur gjorde ni- Maja och Johnnyboy som säger att ni fått hjälp/ prövat några stycken.

Med hopp om svar på denna viktiga fråga/kram

[Johnnyboy]

Hej!

Gros tankar är mycket tänkvärda tycker jag.
Man har absolut inget att förlora på detta,
bara att stå på sig och testa alltså.

Vi/jag har haft några olika, både män och kvinnor
i 50-årsåldern, och vi har varit nöjda med de, tillsammans
och enskilt.

Sen vet jag också att andra enskilda samtal
än med FR´givare, typ psykoterapeut
och kurator kan vara ett väldigt bra komplement.

Jag tror också att man märker efter 1a gången
vilken nivå på kämparglöden det finns.
Det visar sig garanterat.

Kämpa på alla!

Kram

J

[Gro]

Hej alla,

Jag har läst de olika svaren och reflekterat över era andras erfarenheter...

Här kommer mina tankar....

Tänk er följande situation:
Min fru har tyckt att vår nuvarande situation, sedan flera år tillbaka, är ohållbar. Hon tycker hon har ansträngt sig till tusen. Hon har försökt allt. Inget har funkat. Hon vill skilja sig.
Jag har varit nöjd med "träsket" vi är i nu för att jag tror att det blir bättre "sen". Jag har tänkt att min fru nog känner samma sak. Jag får beskedet "Jag vill skilja mig!" (Tro mig, det var inte ett sista rop på hjälp. Det var ett fakta uttalande.)

Jag får panik. Jag har nu förstått allvaret. Jag bokar tid hos en Familje Rådgivning för att få hjälp.

Innan vi går dit får jag veta att Familje Rådgivningar är enormt olika. Jag letar vidare och hittar någon som verkar sjukt bra.

Vi ställer in tiden dit vi skulle ha gått. Bokar istället på den nya jag hittade.


Men vet ni vad? Jag gick dit själv i alla fall. Jag kände att jag behövde det. Min tanke var att hon kanske kunna kasta nytt ljus på allt som händer. Kanske bara någon ny tanke eller ett litet frö.

Så här var det:
En hemsk ingång till ett nedgånget 60-tals hus. Ett kalt trapphus till en brun äcklig dörr med en ditklistrad lapp "XXXX's Kommunala Familje Rådgivning".
Jag ringer på. Väntar i 30 sek innan dörren öppnas av en grådaskig 40-årig kvinna med stripigt hår - hennes kläder är från tidigt 80-tal. Hon tittar medlidsamt och säger med en överdrivet sorgsen och sansad röst: "välkommen". I hela lokalen står det flyttlådor, det är fuktfläckar på det 40-åriga innertaket. Tapeterna har gulnat sedan år tionden och är hemska. Inga gardiner. Vi sätter oss i ett rum med kala väggar och blå/grått linolium golv. Det luktar gammal och instängt. Hon är vedervärdig. Det hon säger är i princip - "Du är i chock nu. Det är naturligt. Det kommer att bli bra. Att separera kan kännas hemskt men allt ordnar sig. Om ni har försökt och inte lyckats så får man hitta ett bra sätt att avsluta på."

Tänk om vi hade gått dit tillsammans!

Gudskelov så ska vi till ett annat ställe.

Mitt tips för att hitta en bra Familje Rådgivning:
1. Kontakta flera. Inte bara i närområdet. Våga ta något 2 timmar med bil därifrån.
2. Prata med dem per telefon och bilda dig en uppfattning.
3. Fråga vilken utbildning de har. Här är jag fullkomligt övertygad om att enbart svensk sociom utbildning fullkomligt fel. Ta någon med erfarenhet från USA eller så.
(Förlåt, jag kanske ska vara nyanserad... Det finns säkert "socionomer" som är jätteduktiga. Men, uppfattningen jag har fått är att kämparglöden saknas.)
4. Välj ut 4-5 stycken och åk dit själv och träffa dem. Säg att du vill ha fem minuter bara för att känna dig för och se hur det känns. Fråga om deras inställning till seperation.
Det är helt OK att säga: "Jag är ledsen, jag känner inte det förtroendet för dig som jag tror att jag behöver ha för att detta skall lyckas."

/Gro

[kudden]

Tja , har bara ett försök med familjerådgivning och det ligger några år bort i tiden... Hade en terapeut som helt förvånat kanske aningen föraktfullt frågade mej:
-När det nu har varit så här i tio år hur kan du då inbilla dej att det kan förändras.
Det var dessutom avslutningen på den inbokade timmen. Jag som i min enfald  trodde att hela idén med terapi är att människor faktiskt kan förändras.....Nåja sen var det liksom färdigpratat.
Hoppas det finns proffsigare rådgivare på andra ställen

Kudden

[tommense]

Först ville jag gå till en privat rådgivare som hjälpt ett par bekanta att hitta tillbaka till varandra. Men (min-snart-före-detta) man vägrade. Sådana där rådgivare var bara "äckliga och grävde i huvudet på folk". Dessutom: tänk om rådgivaren lyckades? Inte bra! Sedan vägrade han promt att gå till familjerådgivningen också, ända tills jag beställde tid där för att gå ensam.

När vi var iväg på våra två gånger, innan familjerådgivningen gav upp, så förklarade de först av allt att de skulle vara helt objektiva, d.v.s. inte hålla med någon av oss, utan bara söka former och vägar för oss att kunna kommunicera med varandra.

Det passade mig utmärkt då jag hade en väldigt stark upplevelse av att min (snart-före-detta" ) man vägrade prata alls.

Han förklarade att han vägrade konsekvent diskutera någonting som hade varit och påpekade att han bara ville prata om framtiden. (Och när vi pratade om framtiden så ville han bara tala om för mig "hur det skulle bli", inte alls ta in mina rädslor, farhågor, krav eller funderingar. Faktiskt tyckte han att jag kunde hålla mest tyst och lyssna.)

Rådgivarna frågade vad han hade för mål. "Skiljas" svarade han.

Sedan frågade de mig. Jag svarade att jag inte ville skiljas, men att eftersom han hade bestämt sig så hjälpte inte det. Sedan sa jag att jag kände ett stort behov av att reda ut det som varit innan vi gick skiljda vägar, men att jag visste att han vägrade det och då var det inte mycket jag kunde göra.

De nickade och undrade om jag ändå ville prata och jag sa att det ville jag, eftersom vi har barn och måste kunna klara av att kommunicera.

Vi kom ingenstans, som vem som helst kan räkna ut. Och barnen for väldigt illa hemma under tiden eftersom han vägrade flytta ut...och det gjorde jag också, jag klarade helt enkelt inte av att både bli dumpad och flytta, jag mådde för dåligt med ångest och panik, ätsvårigheter och utebliven sömn. Så de gav upp och skickade oss till familjerätten, för att lösa situationen för barnen innan det gick för långt. Det här tog från Augusti till November, då gav familjerätten också upp. 

Första veckan i Oktober lämnade jag in stämning till tingsrätten för kvarboenderätt, då jag förstod att allt skulle ta så lång tid när vi fortfarande väntade på tid hos familjerätten. Och 17 December fick jag den. Det var 4 månader, 12 dagar och några timmar i samma hus som en man som gjorde allt, precis allt, för att få ut mig.

Trots allt det här har jag varit mycket nöjd med de rådgivare vi har träffat. De har varit jobbiga och proffsiga och verkligen gjort sitt jobb. De har ställt rätt men tokjobbiga frågor. Det är bara det att vi är ett hopplöst fall.

Mitt enda råd är att faktiskt säga ifrån om man känner att den här rådgivaren inte fungerar. Det är så jobbigt och så känsligt och så viktigt, att man faktiskt inte har varken tid eller ork att sitta och prata med någon som inte känns 100% rätt.

Simma lugnt, och stå på er.

[Maja]

Familjerådgivning...
Tja, vad kan man säga?
All rådgivning handlar om tolkningar och värderingar. det finns inget rätt eller fel. Vi människor tolkar ju all information utefter våra egna tidigare erfarenheter. Det är liksom en del i vår kunskapsprocess. Den hermeneutiska spiralen osv.
Jag antar att så är fallet även med terapeuter då de faller under kategorin människor, även de.

Själv har jag och min man betat av 3 st olika terapeuter.
Nr 1
Föreslog skillsmässa efter en sejour. Det var en parant dam i 60-års åldern. Min man blev så illa berörd av det mötet att han tokvägrade att gå dit igen.

Nr2
 En man i 50-års åldern.Ville att jag skulle lindra min mans ångest. Att hans nätdejting och kontakt med prostituerade enbart kom sig av en rädsla för mitt behov av att bryta mig ur hemmet, nu när jag tagit upp studierna. Det hela gick ut på att jag skulle omvärdera mitt behov av frigörelse och försöka att hitta intellektuella utmaningar i hemmet. Här fick jag lära mig att det finns inget arbete på jorden som är viktigare än att vara hustru och mamma.
Min man kände stor tillit och trygghet i dessa samtal, jag kände mig liten och fångad.
Hit gick vi sex gånger. Sedan ansågs vi färdigbehandlade. Vi skulle se varandra som man och kvinna. Mannen skulle sluta att söka bekräftelse utanför hemmet och jag skulle bekräfta honom och undvika att plugga den tid han var hemma. Jag skulle även ge honom full insikt i mitt liv för att lindra hans osäkerhet.
Med detta följer specade teleräkningar, spionprogram i datorn samt att mannen får öppna all post. Detta för att han ska känna trygghet nu när jag för första gången på 10 år träffar personer han inte har någon anknytning till.

Allt rullade på och det blev efter förfalskande av namnteckningar dags för nr 3
En kvinna i 40-års åldern. Mjuk, vänlig och insiktsfull. Utbildar terapeuter i södra och mellersta Sverige.
Hon avslutade själv våra samtal innan utgången tid och önskade att mannen först påbörjade KBT behandling innan vidare samtal bokades in.

Här står vi nu...
Ingen terapi och mannen hörde att vi har ett fungerande förhållande, därav avslutet. Han har bestämt att vi ska fortsätta som tidigare med full öppenhet i mitt liv. Ger jag honom bara det så kommer han att må bättre och mår han bättre kommer jag att kunna lita på honom igen.
Jag hyser största respekt för det terapeutiska släktet. Hoppas till och med att någon av mina barn läser till terapeut.
Men jag tror det är viktigt att lyssna.
Det är så oerhört lätt att stänga av när man får höra saker man inte vill. Vidare kan det mesta omtolkas och värderas till en sanning som stämmer väldigt bra överrens med det man önskar.
Att genomgå en terapi kräver en styrka att våga möta det jobbiga. Jag är lite tveksam till att man har den styrkan när man befinner sig mitt i en kris.

Absolut terapi, men var lyhörd för vad som sägs. Det är så oerhört lätt att förkasta samtalen för att man inte får den feedback man vill ha.
Att stänga av och sparka bakut för att det som sägs inte överrensstämmer med det man vill höra leder ingen stans. Det gör bara att man står kvar på samma ställe utan någon utsikt om förändring.

Kramar på er.
Maja

[zeb411]

Hej Robert och tack för den nya tråden.

Jag har själv tänkt samma tankar och tror att det är som du säger.

Jag har funderat och känner att jag faktiskt inte tycker att den FR som vi har blivit tilldelade är neutral. Hon är en äldre kvinna som sitter och tittar och frågar bra frågor till mig mm men just det som du sätter pennan på

-att ifrågasätta varför detta sker?
-vad kommer den stora skillnaden att bli?
-har ni verkligen kämpat med detta innan ni kom hit osv?
-har ni varit ärliga mot varandra innan detta?

Jag upplever får FR som ditt första exempel och jag är inte nöjd med det.

Det jag saknar i din tråd och det som jag själv skulle vilja ha svar på är hur vet man skillnaden mellan de olika FR och hur kan jag ta reda på den.

Hur bar du dig åt?

Jag tror inte att det är försent för er att lyckas men Tid och Förtroende för varandra och att vara ärliga mot den andre är förutsättningarna. Hur skall Du förstå henne och vad hon vill om hon inte kan vara ärlig och säga detta?


Ge inte upp/ kramar

[Gro]

Hej,

Lite tankar kring val av Familje Rådgivning!

Jag pratade precis med en kompis som har separerat. Han sa att det är en OTROLIGT stor skillnad mellan olika Familje Rådgivningar.

Tydligen har vissa någon skev syn som går ut på ungefär:
"Jasså, en av er vill skiljas. Ja, sånt händer. Ingen fara. Men se bara till att dela på vårdnaden om barnen. Att skilja sig är inget farligt. Det gör folk jämt. Varsågoda!"

För sjutton! Det är inte det jag vill höra!!!!!

Andra Rådgivningar har en helt annan inställning. Gå till botten med problemen. Ifrågasätt vad man tror man ska få ut genom att gå olika vägar. Många gånger så kan beteendet förklaras av hur vi är funtade. Det finns en rationell förklaring till varför någon söker sig iväg. Men, man inser många gånger att det man flyr till är samma typ av problem. Saker och ting som händer i livet och som får oss att reagera på något sätt går att förklaras. Det går att nysta upp och lösa.

Andelen som efter x antal år fortfarande är kvar i relationen skiljer sig markant mellan olika Familje Rådgivningar. Beroende på hur de har blivit skolade.

Jag har nu hittat vad jag tror är den perfekta Rådgivningen för oss.

Ville bara lyfta fram detta så ni kanske kolla upp ni väljer...